|
|
 |
Att
frågorna är många är rätt naturligt
när man funderar på att segla långt. Böcker
och tidningar ger en bra bild men att få direktkontakt
med någon som tidigare seglat långt är oslagbart.
Nu
har du möjligheten att ställa en fråga till
de som redan varit ute på en långsegling eller
har andra värdefulla kunskaper.
Fråga:
Jag heter Kristoffer. Jag och ett gäng kompisar är
intresserade av att ge oss ut och segla. Planen är att
göra en jordenruntsegling av det hela. Eran hemsida har
än så länge varit till stor hjälp men
vi har några frågor som vi hoppas att ni skulle
kunna besvara.
För
det första så kommer vi att bli 6-8 pers som ska
bo på samma båt, så vi har letat efter ganska
stora båtar, och så vitt vi har förstått
så behöver man kustskepparintyg för att framföra
en båt som är längre än 12 m och bredare
än 4 m. Stämmer det? Finns det andra bestämmelser
for båtar och storlek? Vi är alla oerfarna seglare
och undrar hur mycket segelvana man behöver? Skulle kunskaper
som räcker till Förarintyg vara nog?
Har
ni några rekommendationer angående båt och
storleken på en båt för åtta pers?
Självklart skulle vi vilja åka redan nu i sommar,
men våra bristande seglingskunskaper och vissa ekonomiska
problem sätter stopp för det, så vi har satt
upp målet att komma iväg våren 2004
 Svar:
Mycket trevlig idé och jag önskar er all lycka!
Med viss psykologisk framförhållning kan det lyckas
än bättre. Statistiskt sett lär det vara äkta
par som lyckas bäst med genomförandet av sådana
långseglingar. De som lyckas sämst är en grupp
av två eller flera kompisar, så statistiken är
tyvärr lite mörk. Vänd om möjligt insikten
till en styrka.
Men,
det behöver inte vara ett misslyckande för den enskilde
individen att inte lyckas vara med hela varvet så att
säga.
Jag har själv sett flera fall där kompisgäng
splittrats p g a olika meningar om hur färden skall gå
och tillgå. Ofta bestämmer sig ett gäng killkompisar
innan resan, under planerandet, att de skall hålla sig
undan tjejer, dvs djupare relationer med dem. Så vitt
jag sett brukar 3 av 4 ha svårt att hålla det
"löftet". I Karibien, till exempel, frodar
lätt kärleken (och det kan ju egentligen aldrig
vara fel), dels gentemot individer i andra båtar och
dels gentemot lokalbefolkningen och andra man träffar
på land. Alkohol och värme underlättar sådant.
Man inser lätt att med nya preferenser hos individen
kan det vara svårt att samsas om de ursprungliga målen.
Detta
vill jag inte berätta för att skrämmas, måla
fan på väggen, lägga lök på laxen,
eller vad det nu kan kallas. Däremot, om man som sagt
har insikten om denna naturliga utveckling, så kan man
kanske bättre möta den. T ex kan man ha diskuterat
sig fram till någon sorts handlingsplan vad gäller
den fortsatta resan, ekonomiska insatser, ägande o s
v ifall någon av er plötsligt vill ändra sina
planer.
Själv
skulle jag inte direkt vara rädd för att segla i
en kompiskonstellation, men jag kanske skulle undvika att
ta med den som är känd som hingst och häradsbetäckare.
Å andra sidan kan kärleken och nya livsmål
drabba vem som helst av oss, även mig.
Under
mina långseglingar har jag inte haft dessa problem att
behöva ta itu med, men det beror nog på att jag
seglat med betalande gäster och för att vi redan
tidigt haft tydliga mål, mål som inte en enskild
kunnat rucka på, utan i stället har underordnat
sig. Däremot har vi haft god demokrati ombord och har
regelbundet (typ varje dag) haft någon form av skeppsråd,
för vi har inte varit rigida på något sätt,
utan snarare öppna och flexibla. Vi har kunnat justera
många delmål, vi har "briefat" och "debriefat",
vilket är viktigt inom många sporter med mera.
Dessutom har vi varit blandade besättningar: både
kvinnor och män, både yngre och äldre, både
fattiga och rikare och kanske har denna blandning skapat en
ökad respekt. Vi har inte behövt konkurrera, utan
har snarare kompletterat varandra. Känner man varandra
för mycket innan seglingen, så tror man att det
borde vara gynnsamt för seglatsen, men det är inte
alls säkert att det är så, det kan till och
med gälla motsatsen, har jag märkt.
En
konflikt mellan vänner kan bli hur man löser kaptensproblemet.
Skall man ha kapten (det måste finnas en ansvarig på
papperena i alla fall), eller inte? Skall man alternera? Är
den navigatoriskt duktigaste också den lämpligaste
ledaren?
Man
lär sig mycket navigation, teoretisk sådan, på
kurser, men ännu finns knappt några kurser i att
vara kapten (då får man annars åka till
England eller kanske Norge). Det är något som för
de flesta av oss växer fram under lång tid och
många sjömil, vilket ger erfarenheter, vilka ger
respekt och naturlig auktoritet. Detta kan vara en svår
bit i en kompisgrupp, där alla kan lika mycket (eller
lite).
En idé jag tror på är att ni lånar
med er en erfaren "kapten" ni alla litar på
för en del av sträckan, t ex över Nordsjön
till Sydengland och kanske över Biscaya. Det kan finnas
många goda erfarenheter att mjölka ur en sådan
lösning. Tillsammans med denna inlånade kapten
kan ni sedan bestämma vem som bäst lämpar sig
som kapten för den närmast fortsatta färden.
"Så vitt vi har förstått så
behöver man kustskepparintyg för att framföra
en båt som är längre än 12 m och bredare
än 4 m. Stämmer det? Finns det andra bestämmelser
for båtar och storlek? Vi är alla oerfarna seglare
och undrar hur mycket segelvana man behöver? Skulle
kunskaper som räcker till Förarintyg vara nog?"
Det
stämmer; den ansvarige skepparen måste ha minst
kustskepparintyg, om fartyget är BÅDE längre
än 12m OCH bredare än 4m (fartyget kallas då
"skepp"). Om du hittar en båt som är
16 m lång, men bara 3,99 m bred, så "klarar"
du dig - men, tro mig, det är inget att stå efter.
Att inte skaffa minst kustskeppar'n är faktiskt
dumdristigt, tycker jag, det handlar ju om att ni skall klara
era liv med era kunskaper där ute. Nära och köra
önskar er tillbaks välbehållna!
Jag
tycker att MINST två av er SKALL ha även utsjöskepparbevis
och en oceanseglarkurs, som inbegriper bl.a. astronavigering
(med sextant). Det är en bra back-up till GPS, som de
flesta använder i dag.
Ni skall också ha VHF-certifikat och om ni har kortvågsradio,
så skall ni ha SSB- eller amatörradio-certifikat
också.
De två första certifikaten kallades för "Begränsat
radiotelefonicertifikat typ D" respektive "Allmänt
radiotelefonicertifikat typ C" förr; om de har nya
namn i dag vet jag inte, men jag vet att NFB och SXK m.fl.
har definierat en sorts kurs, som examinerar er på både
VHF (very high frequency) och HF (high frequency, dvs kortvåg)
på samma gång.
Har ni radar ombord skall ni givetvis ha en radarkurs i bältet.
Mycket lärorik.En särskild kurs i meteorologi och
sätt att få tag i väderinformation under väg
är också något att gå på.
Som
ni inser bör man inte ta sig ut på öppet hav
utan ordentliga förberedelser, både på båten
och i hjärnan.
Jag förmodar att de andra som eventuellt svarat på
ditt e-brev också har hävdat ungefär detsamma.
Dock måste jag erkänna att det finns seglare som
tagit sig över haven nästan utan kunskap alls -
och kommit fram (men inte alla), men för den skull är
det inte en rekommenderad metod, för oddsen blir givetvis
så mycket sämre.
Att
resonera "det lär vi oss längs vägen"
är kanske att överskatta sin förmåga.
Ute på t ex Atlanten finns knappt någon hjälp
alls att uppbringa, för där syns knappt något
fartyg eller flygplan över huvud taget. Tänk på
det; att man är långt borta från all "redlighet"
och därmed måste lita på sin egen förmåga.
Detta måste alla inse tidigt. Viss fatalistisk karaktär
kanske hjälper dig.
Man kan kanske säga att jag är "jävig",
eftersom jag då och då håller någon
kurs i ämnen enligt ovan, antingen i en skolsal för
något studieförbund, eller ombord under de seglatser
jag gjort. Vi hade, medan vi seglade, kurser ombord kombinerade
med självstudier och ibland även examination (jag
var någon sorts adjungerad examinator, men själva
den formella stämpeln fick seglarna i land hos den ordinarie
examinatorn efter extra kontroll). En av medselgarna tog på
en långsegling både förar'n, skeppar'n och
utsjöskeppar'n - efter varandra. Vi kunde låta
eleverna ta Seglarintyg 1, 2 och 3 också, för den
som önskade.
Jag tror ärligt att detta att följa med andra på
en båt är en mycket lärorik metod. Även
om det kostar en liten slant gör erfarenheterna du får
att det blir väl spenderade pengar. Dessutom får
du ju en trevlig semester och ett härligt "äventyr".
Det seglatsen kostat är jag övertygad om att du
sedan sparar genom att undvika felaktiga, eller mindre smarta,
investeringar i er egen båt. Ni vet nu bättre vad
som verkligen behövs och vad som inte gör det.
Tyvärr är det inte så många i Sverige
som håller sådana här seglatser regelbundet.
Det finns operatörer som vill ha medseglare till sina
båtar som ändå skall över pölen
och man låter dem då bli "paying crew",
men någon utbildning hålles endast i undantagsfall,
kanske bara om medseglaren lyckas övertyga kaptenen om
att ge tid för sådan.
Mig
veterligen är det bara Sjösportskolan i Göteborg
som regelmässigt haft seglatser likt dem jag pratar om
och har haft dem i mer än tio år. Den senaste säsongen
har det dock inte funnits möjlighet att mönstra
på från Sverige sträckvis till Västindien,
eller tillbaks, eftersom man använt sig av en båt
som redan funnits i Västindien och som inte skall seglas
tillbaks. Däremot finns seglingar som går längs
svenska västkusten, till Danmark och till Norge i båtar
42-50 fot. dessutom finns två seglatser till Shetland
och Orkney, vilka brukar vara populära.
Ellen
Yachting har också i ett par år ordnat seglatser
från Sverige eller Grekland till Västindien, eller
tillbaka. Deras 64-fotare skall i år från Västindien
till Sverige, så kolla med dem, om du är intresserad.
Hur mycket kurs de håller vet jag inte säkert,
du får i så fall fråga, önska och kanske
kräva.
En
norsk seglarskola, tror den heter Skandinavisk Seilerskole,
hade ett gäng Najad 360:or, i vilka de körde kurser
med ganska ambitiös kursplan, där de bl a utsåg
ny skeppare varje dag, just för träningens skull.
Man lär sig väldigt mycket på att vara skeppare
och här får man då vara det under säker
ledning, eller "supervising", som engelsmänne
säger.
I
England finns flera långfärdsseglingsskolor, t
ex UKSA, the UK Sailing Academy, vilka har bl a RYA-kurser
med praktik ända till Azorerna, om ni vill. Se annonser
i Yachting World eller andra engelska båttidningar.
Vi
är alla oerfarna seglare och undrar hur mycket segelvana
man behöver? Skulle kunskaper som räcker till
Förarintyg vara nog?
En
hel del seglingsvana hjälper bra. Har man bara seglat
i hemmaviken bör man addera mer kunskap. På en
längre seglats lär ni er förhoppningsvis att
ständigt titta på slitage av segel och tampar,
att använda preventergajar, att saxa segel effektivt,
med mera. Hårdvindsträning är bra att skaffa.
Hur gör ni i storm och brytande, enorma vågor som
kommer från flera olika håll samtidigt? Seglar
på, ändrar kurs, drejar bi, skalkar luckor, förbereder
flotte, hissar trysail – ja, vad? Och om (när) ni
samtidigt är sjösjuka, våta, kalla och kanske
rädda? En hel del tips och förslag kan man få
från de böcker som finns av långseglare.
Att läsa "Hårt väder till havs"
av Peter Bruce/Adlard Coles, "Fastnetstormen"/"Fastnet
force 10" av John Rousmaniere eller "Totalhaveri"/"Total
loss" av Jack H. Coote kan verka för somliga att
utmana ödet, men jag lovar, det är väl spenderad
tid. Att även läsa böcker om vad man kan göra
i flotten, om det skulle bli så, är nyttigt. Läs
"Överleva" av Steven Callahan eller paret Baileys
"Staying alive. 117 days adrift" eller familjen
Dougal Robertsons liknande bok, "Survive the savage sea".
"Survivor" av Michael Greenwald/Callahan/Robertson
är en bra sammanställning.
Men, det är förstås egna erfarenheter som
är bäst och som ger dig auktoritet. Bara förarintygskunskaper
räcker INTE! På den teorikursen ingår inte
ens fyrar och deras karaktärer. Den kursen har medvetet
hållits "tunn", bl.a. för att motivera
eleverna att gå vidare med kustkepparintyget efteråt.
Först då täcker det vad du behöver för
att någorlunda tryggt skall hitta över till Danmark
eller Finland.
Har
ni några rekommendationer angående båt
och storleken på en båt för åtta
pers?
Det
finns så oändligt många olika båttyper,
men välj gärna en känd båttyp, som också
kan vara känd utomlands. En sådan är lättare
att sälja, om ni skulle komma i det läget. En engelsk,
fransk, eller amerikansk båt kan vara en billig uddabåt
här, men jättevanlig utomlands. Får ni nys
om en typ, så kolla på Internet hur vanlig den
är.
Sex personer kräver nästan mer är 35 fot. Med
åtta personer så gissar jag att den bör vara
minst 40 fot (12,2 m) lång. Jag tror ändå
att en sådan kan bli väl trång och jobbig
att leva i, särskilt som de oftast måste ha två
personer sovande i salongen. Det är inte bra att behöva
klättra på varandra och det är skönt
att ha plats för att kunna gå undan ett slag. Har
ni råd, så gå då till 50 fot eller
kanske lite mer, men då börjar det också
bli dyrt. Att få åtta kojplatser utan att bädda
i salongen kan gå om ni väljer en fransk eller
tysk "husvagnsbåt", dvs en som är avsedd
för charter, typ Bénéteau, Jeanneau eller
Bavaria. Dessa finns i storlek från 43 fot (drygt 13
m). Det är ganska breda och inte alltid så välseglande
båtar, men funktionella. Eftersom de oftast seglar på
värmen och huvudsakligen vill ha många kojplatser
kan stuvutrymmena vara lite små. Men det finns många
på marknaden att välja mellan. En stor sittbrunn
är kanske inte det säkraste, men härlig i hamnar
och på värmen. En badbrygga/urholkad akterspegel
är praktisk. Mastheadrigg är säkrare än
en fraktionsrigg (om detta är konstiga termer, så
måste ni skaffa mer kunskap).
Självklart
skulle vi vilja åka redan nu i sommar, men våra
bristande seglingskunskaper och vissa ekonomiska problem
sätter stopp för det, så vi har satt upp
målet att komma iväg våren 2004
Ett
rimligt tidsschema är bra. Man skall inte stressa för
mycket, men många har också sagt att det är
viktigt att spika ett datum, så att man överhuvudtaget
kan komma iväg. Det sista "fixet" kan kanske
göras i nästa hamn. Det kan vara viktigt för
moralen att känna att man är på väg.
Jag har aldrig känt mig helt klar med båten när
vi kastat förtöjningarna och stuckit iväg,
för man har alltid en diger att-öra-lista, hur fin
båten än är.
Ja,
som sagt, lycka till! Det är ett stort projekt, men inte
omöjligt. Det har gjorts förr.
...och världen är underbar där ute!
Lasse
Fjelddahl
 Svar:
Det är korrekt att vid 12x4m behövs skepparexamen/kustskeppare.
I övrigt finns inga bestämmelser såvida man
inte bedriver yrkestrafik. Skepp, dvs 12x4m, skall vara registrerade
i fartygsregistret.
Dom teoretiska kunskaperna som behövs motsvarar förutom
förarintyg och kustskeppare också gärna utsjöskeppare
och vhf-cert. Dom praktiska kunskaperna är inte oväsentliga
och för att inte få en obehaglig överaskning
är det bra om man gjort några dygnsseglatser som
SXKs 24- och 48-timmarseglingar
Båtstorlek
12m
är nog minimum och det lär bli trångt både
fysiskt och mentalt. Båten får gärna vara
runt 15m. Vad man skall välja för båt är
mycket avhängigt ekonomin, om den inte är nåt
hinder är Orustbåtarna ett bra val, men det finns
många bra alternativ som är betydligt billigare
t ex båtar från Taiwan men också många
bra europeiska, kanske f d charterbåtar.
Lycka
till!!!
Lennart
Det
kan dröja ett par veckor innan svaret dyker upp här.
Frågor och svar publiceras också i Oceansegling-klubbens
tidning Flaskposten.
Panelen
(e-post: [email protected])
|
