Del 2 - Till Kanarieöarna

I La corunja fortsatte det att blåsa ett tag och vi fortasatte att vila och meka (och köra bilbana som vi riggade upp inne i båten). Ni kanske tycker att vi mekar ofta, vilket vi gör. Så gör även alla andra långfärdsseglare. Den stora skillnaden är dock att vi inte lagar vår båt utan istället förbättrar den....

La Corunja är en mycket trevlig stad. I grunden är det en av de största spanska fiske städerna men har bitvis börjats att färgas av turism. Turismen färgar dock inte av sig allt för mycket utan - för ovanlighetens skull - bara är positiv så till vida att utbudet ökar och gör det enklare att fixa saker.

En annan trevlig företeelse var det minst sagt livliga nattlivet och de väldigt trevliga spanjorerna. Deras engelska var generellt dålig men viljan att komunicera och vara till viljes överbyggde svårighetera. Att det var trevligt tyckte iallafall Fredrik som, med sitt vanligtvis goda utsseende fick detta förstärkt med sitt blonda hår. Och blonda killar är populära i Spanien... Vid två tillfällen stod en delegation med flickor och väntade utanför båten på morgonen. Jag var naturligtvis avundsjuk.

Den 7-9:e januari

Efter ett tag minskade vinden dock till ca 9-14 m/s. Detta var en acceptabel vindstyrka. Det tråkiga var dock att den var sydvästlig samt att vågorna fortsatte att vara höga. Detta skulle hålla i sig i åtmindstone två dygn, varför vi siktade på Porto i Portugal som om man såg till distansen skulle kunna klaras på mindre än två dygn.. Och två dygn dåligt väder kan man uthärda.

Om vi i norr fruktar Nordsjön och Biscayabukten, så fruktar spanjorerna Cape Finnisterre. Personligen håller jag med spanjorerna. Resan skulle bli för mig den mest psykiskt påfrestande resan hittintils.

Innan vi avgick gick vi upp till marinabaren för en sista god måltid på ett tag och ta farväl av Jesus som var bartender. I avskedspresent fick vi en flaska rött vin - som inte var god men ändå.

När vi gick ut från hamnen kändes det som om hela Biscaya-buktens samlade vågor låg på. Detta visste vi och och vågstorleken berodde naturligtvis på att det grundar upp. Inte desto mindre var vågorna dryga 6 meter - iochförsig inte överbrytande men ändå. Niklas och Fredrik som normalt mår ganska dåligt av vågor hann få några kort innan innan sjösjukefestivalen började. Fredrik var den första som fick upp "den sista måltiden" tätt följd av Niklas. Sedan var dom igång.

En bit ut från hamnen lugnade vågorna ner sig - tillfälligt. Den kommande natten kom att bli mycket jobbig. När vi närmade oss Cape Finnistare kom det ca 4 meter vågor från nordväst. Generellt kommer vågorna från nordväst men storleken och längden beror på vädret. Nu blåste det från sydväst ca 8-14 m/s vilket i sig river upp sjön. Cape Finnistarre kan beskrivas som, som ni ser på kartan, ett hörn. Detta betyder oftast att det är strömt. Detta river även det upp sjön. Varje timme ute bland dessa vågor var, minst sagt jobbigt.

Som ni förstår var det inte roligt att kryssa här utanför. Under i princip ett helt dygn rörde vi oss inte mer än en distansminut i genomsnitt dvs ca 24 distans. Detta kan jämföras med att normalt brukar planera efter att man i snitt brukar göra ca 100 distans på ett dygn - och då räknar man lågt - oftast brukar 120 distansminuter per dygn vara mer troligt.

Det var detta som var psykiskt jobbigt. Att vågorna sköljde över en och att vi ständigt var utsatt för mycket salt sjö går an eftersom vi visste att bara vi kommer söder om Lisabon börjar det fina vädret. Det som var knäckande var att vi knappt rörde oss framåt. Som parantes kan nämnas att sjön faktiskt var så salt att om man fick vatten i ögonen sved det ordentligt och synen försvann i några ögonblick. När man sedan kom ner i båten och glömde skölja ansiktet i sötvatten rev det som om man hade sand i ansiktet om man kliade sig.

Det hela blev inte bättre av att vi mitt i natten miste vårt fockfall, som gick av. Detta innebar att vår förmåga att kryssa försämrades ytterligare eftersom vi nu bara hade det yttre förstaget att hänga upp förseglet på.

Trots erfarenheterna från Biscaya av hur djävligt det är att köra motor i motsjö, startade vi motorn och gjorde äntligen fart mot målet. Detta var för mig psykologiskt viktigt och efter ett drygt halft dygn kom vi äntligen runt Cape Finnisterre - och sjön blev mer dräglig eftersom man fick skydd från dyningarna från nordväst samtidigt som strömmen minskade. Eftersom vi var ca ett dygn försenade fick vi i väderleksrapport reda på att det skulle blåsa upp kraftigt (18-21 m/s) så vi bestämde oss för att söka skydd.

Ett problem var bara att vi inte hade några bra sjökort över denna delen av kusten där vi ville gå in. Detta kan låta oansvarigt (vilket det i och för sig kändes just då) men det är ekonomiskt- och i princip fysiskt olösligt att ha fullgoda sjökort över varje sträcka. Oftast löser man detta genom att man har storskaliga översiktskort och kompletterar detta med böcker som beskriver infarter till hamnarna. En bra bok över detta område hade vi sökt ända sedan Fallmouth i England utan framgång. Det var även delvis därför som vi valde Porto när vi planerade i La Corunja eftersom vi hade bra sjökort över angöringen hit.

Lyckligtvis är det så att det finns radiostationer som täcker kuststräckorna. Dessa radiostationer är fantastiska och erbjuder all tänkbar service som kan erbjudas över radio. Bland annat kan man beställa skräddarsydda värderleksrapporter, be dem övervaka oss per radar (tex. kunde man be kustradiostationerna i engelska kanalen att varna större fartyg för att det kom en ensam liten segelbåt som dom skulle se hålla utkik för), navigationsvarningar (som t.ex. består av meddelanden om släckta fyrar eller flytande containrar), eller som skedde nu, förslag på och guidning in till marina samt att dom per telefon ringde och förvarnade marinan så att vi blev mötta av personalen.

Vi hamnade i Vigo. Detta var en större stad än vi från början trodde men eftersom vi hade ett fall att reparera samt lite andra grejer ovanligare grejer vi ville få tag i passade detta oss ganska bra. Vi angjorde Vigo vid 20.30 tiden fick duschat och kojade ganska så trötta.

10:e januari - Vigo

Denna dag ägnades åt att reparera fall samt gå omkring i staden. Vigo är en stad som inte på något sätt är inriktad på turism. Staden var ganska stor med ca 500 000 invånare. Huvudnäringen var fiske vilket kändes på lukten om vinden kom från fiskehamnen. Vigo erbjöd vindlä och när solen tittade fram kunde man, eller rättare ville man, för första gången gå i shorts och t-shirt. Kontrasten med dygnet utanför Cape Finnisteere var slående.

Marinan i Vigo var mycket exklusiv och tillhörde Real Club Nautico (bara bryggan som var jättelik och i teak; ca 250 x 11 meter och tjockleken var ca 45mm. Med tanke på att en kubikmeter teak i Sverige kostar ca 45000kr blir det nog en ganska dyr brygga. Real Club Nautico var samma klubb som höll igång marinan i La Corunja. Klubben i La Corunja var fin men denna var dock den mest exklusiva segelklubb jag någonsin varit inne i. I dess anslutning fanns alla möjliga sportutrymmen - allt ifrån simhall till workoutsalar och Pingisrum. På övervåningen fanns tre större rum. Ett Tv-rum (20x15m), ett rum för någon form av privatare klubb för herrar samt Baren/restaurangen/bridgerummet som var ca 40x15 meter stort. Självklart var golvet i massiv parkett och bara skinsofforna måste kostat en förmögenhet.

11:e januari

På morgonen vaknade vi av att en svensk, Sven, stod och knackade på fören och frågade oss om vi ville ha kopior på nya sjökort från Vigo - till och med Carribien för en spottstyver. Det ville vi. Sven blev sedan en god kamrat och guide. Han försörjde sig som lärare. Hans utbud var i princip allt tänkbart - engelska - tyska - franska - svenska förstås - navigation osv. Men detta försörjade han sig på - och kunde spara för sin fortsatta resa.

Eftersom han hade varit i Vigo i ca 3 månader men seglat omkring över hela världen under några år fick vi många bra tips om allt möjligt. Världen är liten säger man och det visade sig att vi hälsats vid tidigare samt att hans bästa kamrat och jag varit kursare samt att Fredrik jobbat tillsammans med samma kamrat. Och då kommer dom ändå från Norrland.

12:e januari - Supermercardo

Hela denna dag gick åt att handla på ett jättesupermarket. Det måste sägas att det var ett sant nöje att handla där eftersom allt var mycket billigt. Efter att ha handlat 4 överfulla kundvagnar - modell större - kördes allt till båten, kostnadsfritt, dagen därpå.

13:e januari- trist avsked

Tidigt denna morgon lämnade Niklas oss efter att ha kämpat tappert mot sjösjuka ända sedan Göteborg. Att vara till sjöss hade inte varit ett nöje för honom. Upplägget blev därför att han åkte hem i syfte att avbryta sin tjänstledighet, möta oss i Västindien och hoppas på att få tjänstledigheten motsvarande förlängd (vilket visade sig att inte vara möjligt). Niklas lämnade oss i alla fall vilket kändes tråkigt.

Hela denna dag ägnades i princip att sortera in allt det inhandlade samt att noggrant bokföra allt som första förberedelser inför atlantöverfarten.

14:e januari

Vädret började bli bättre och vi började sakta förbereda oss nästa etapp. Tanken var att gå längs Portugals kust och stanna till nere vid Cabo St Vincente innan överseglingen till Kanarieöarna. Förvånad blev man dock när vi fick reda på att det inte fanns någon hamn där. Alltid lär man sig något.

Vi bestämde oss i stället för att segla direkt till Kanarieöarna.

På kvällen hittade vi en bar som hette B52. Detta är, förutom namnet på ett hemskt bombplan, namnet på en ganska känd shot , dvs sprit. Drinken är känd eftersom den består av Kahloa (kaffelikör), Baileys och Cointreau 8 i denna ordning). Om man häller upp det hela på rätt sätt skiktar sig ingredienserna ( ca 2 cl av varje) knivskarpt. Shoten serveras genom att man tänder eld på översta lagret och dricker det hela genom ett sugrör. Sporten är, som ni förstår, att dricka det hela i ett svep.... Att den kallas B52 är ingen slump.

Hur som helst kände inte bartendern till denna drink, så om ni någonsin åker till Vigo, sök då upp baren B52 och beställ en B52- Attuttalör.

15:e januari

Denna dag skulle vi sticka. Tyvärr åt en bankomat upp Johans kort och vi blev försenade ytterligare en dag. Vi besökte Svenska konsulatet för att hämta lite väderleksrapporter. Den Svenska konsuln var en glad och tjänstvillig spanjor som inte kunde ett ord svenska. Trevlig var han i alla fall.

16:e januari

Klockan 16.30 kastade vi loss från Vigo med tidvattnet. Och där var den - räkmackan. Första gången som man kunde segla i t-shirt. Vinden från sidan och natten stjärnklar. Fredriks sjösjuka gästspelade en gång men visade sig inte efter det på hela överfarten. I loggboken har Fredrik antecknat: "Lycka är att äta - och vara på sjön - samtidigt"

17:e januari

På natten dog vinden ut och vi startade motorn. Vaktpassen har förändrats lite allt eftersom resan blivit mindre besvärlig. I början av resan var det dåligt väder och två på vakt samtidigt var nästan nödvändigt. Från La Corunja började vi med att vara ensamma två timmar - vilket förlängde frivakterna till 6, 5 timmar. Detta gjorde att man på ett helt annat sätt hade chans att återhämta sig på frivakterna. Nu var vi ju en man mindre men vädret var desto bättre. Nu satt vi tre timmar själva och var fortfarande lediga 6,5.

18:e januari

Dagen bestod av fortsatt motorkörning och vi valde att gå nära den portugisiska kusten innanför trafiksepareringarna som går en bit ut.

Ett konstaterande gjordes denna dag; vi har fem olika displayer för att visa fart och distans. Två av dessa displayer delar på givare men samtliga visar olika. Min respekt för digitala siffror och elektronisk exakthet har helt klart minskat.

19:e januari

Mitt nattpass var spännande på gränsen till skrämmande. Det visade sig att området innanför trafiksepareringarna var de portugisiska fiskarnas domäner. Att vi kom tuffande gjorde dem förbannande. Förmodligen därför att jag måste framstått som klantig vilket jag kanske var - men det var inte lätt. Vid tre tillfällen blev jag "upplyst" av starka, starka strålkastare, varav en gång samma båt gjorde det två gånger. Att bli "upplyst" betyder att det är rekommendabelt att avsluta detta chickenrace snarast. Den första gången kunde jag rätt länge svära på att det var en - och inte som det visade sig två båtar - som inte ens var på kollisionskurs. När jag närmade mig stod det klart att en båt trålade och en båt snörpvadsfiskade. Båda båtarna har företrädesrätt eftersom dom är begränsade i sin manöverförmåga och lanternaföringen i samband med detta är mycket förvillande. Först trodde jag att båda trålade och valde väg efter detta men eftersom detta inte var fallet valde jag sämsta tänkbara kurs. När jag sedan, med hjärtat i halsgropen väjde för den första, trålaren, hade snörpvadaren ändrat kurs igen och jag var på nytt på väg i kollisionskurs.

Nåväl, det gick bra tillslut.

De förhärskande vindarna utanför Portugal och sträckan mot Kanarieöarna så här års är nordliga. Under ett och ett halvt dygn har vi nu haft sydväst vilket är anledningen till att vi fortfarande kör motor, och då går det ju åt diesel. Eftersom vi ville komma till Kanarieöarna så fort som möjligt ville vi även ha fullt med diesel. Framåt eftermiddagen närmade vi oss inloppet till Lisabon och tänkte att vi skulle gå in för att tanka vid en liten stad, Cascais precis vid inloppet. Vi ropade upp Lisabon Radio och frågade om det fanns möjlighet att tanka diesel i denna stad eftersom den såg tämligen liten ut på sjökortet. Radiomannen blev lite förvånad eftersom staden i själva verket var tämligen stor. Vi fick ett jakande svar så vi bestämde oss för att gå in där. Problemet var bara att det inte fanns en enda kaj i hela stan. Bara stränder. Detta blev vi dock inte upplysta om så vi kände oss lite blåsta.

Allt ont har dock något gott med sig. Denna gång bestod detta i att vinden vred så att vi kunde börja segla. Vinden kom att bära oss ända in i hamnen i Lanzarote.

Vidare testade vi vår ångkokare. Den fungerade mycket bra och på 10 minuter hade vi kokat i hop en gryta bestående av potatis, andra rotfrukter, lök osv. Helt klart rekommenderar vi detta koksätt.

På kvällen fortsatte vi, ofrivilligt att terrorisera portugisiska fiskare. Bland annat råkade Johan ut för ett lastfartyg som måste sett oss i sista sekunden. När vi började blinka med våra lampor så girade båten kraftigt och det ca 100 meter långa lastfartyget passerade max 100 meter ifrån oss.

20:e januari

Klockan 00.30 fick Johan hjärtat i halsgropen. Efter att på mycket långt håll sett en grön lanterna under en tid helt plötsligt se även en röd. Detta betyder kollisionskurs. Lanternorna närmade sig extremt fort men var smått mystiska eftersom det inte fanns någon topplanterna. Dessutom var lanternorna ganska högt över horisonten. Skulle kunna vara en Stena/Finlandsfärja med paj eller skymd topplantena. Det visade sig vara ett plan som körde rakt över oss på mycket låg höjd.

Resten av natten var sagolik och förmodligen det behagligaste passet jag upplevt från resans start.

Framåt morgonen fick vi klart väder och kunde vid lunchtid sitta i endast shorts och äta lunch tillsammans. Mycket trevligt.

21:e januari

På eftermiddagen blåste det upp och vi fick slör. Under flera timmar snittade vi 8 knop och surfade på vågorna. Hastighets rekord!

22:e januari

Vi försökte fiska utan framgång. Däremot blev vi påhälsade av ett gäng delfiner. Fredrik sprang fram på peket för att sjunga och dansa för dem. Då stack dom direkt. Nästa gång vi ser delfiner skall vi inte säga till honom.

Klockan 15.10 siktade vi Lanzarote.

23:e januari

Klockan 02.00 angjorde vi Aricife mycket nöjda. Vi hade varit ute i 153 timmar, seglat 850 distansminuter och snittat 5,5 knop.

När vi angjorde hamnen möttes vi av flera hjälpsamma långseglare. Brevid oss låg två fransmän i vår ålder som planerade vara ute i mellan 5-15 år. Fransmän fick vi dock inte kalla dem eftersom de var från Bretange. Under tiden skulle dom försöja sig som dykare. På den andra sidan låg ett kollektiv bestående av mestadels Engelsmän men även en norrman uppväxt i Tyskland. Man skulle kunna beskriva detta ypperligt trevliga gäng som "Post-punkare". Dom rustade upp båten för fullt. Grejer låg över allt. Bland de grejerna som låg på däck kunde man se bussförarsäten, mopeder, masten, två oljefat, osv, osv. Båten var en gammal räddningsbåt och såg mycket robust ut.

Längre bort låg en ensamseglare från Karibien i 50 årsåldern. Han hade varit ute ganska länge. Han hade hunnit segla 4 varv runt jorden och kunde bland annat berätta för oss hur det var att segla genom Göta kanal och hur trevliga ryssarna var i St. Petersburg. Han tyckte dock att segling i nordiska farvatten var blött och kallt och svor över hur kallt det var här på nattet eftersom man klockan 04.00 var tvungen att ha åtminstone en collegetröja på sig.

Det måste sägas att det är underbart att träffa människor i hamnarna. Alla sorters nationaliteter gör allt för att hjälpa varandra på bästa sätt. På kvällen turas man om om att äta, dricka och umgås. Och detta inte bara över alla tänkbara nationalitetsgränser utan även blandat mellan alla åldrar.

Vid lunchtid blev vi mycket överraskade. En storväxt tysk, som vi aldrig sett tidigare, knackade på båten och hävdade att han hade strikta order på att bjuda oss på den finaste restaurangen i stan. Det var inte svårt att tacka ja till ett sådant erbjudande. En tysk vän till familjen, Alex, hade genom min far fått reda på att vi, liksom ett par kompisar till Alex var på Lanzarote, vilket var förklaringen till det hela. Till en början hjälpte de oss att fylla gasolflaskorna från fabriken en bit utanför staden - otroligt billigt. Att dom körde oss var väldigt bra eftersom taxibilarna vägrar att köra gasolfalskor i sina bilar. Efter det kördes vi till stranden där vi försökte ta oss en dusch. Det hade visat sig vara mycket svårt att få tag på en dusch eftersom Aricife inte var någon turistort. På stranden fick man bara duscha vilket en arg gubbe påpekade för mig, efter ha rakat mig halvt. Klubben som vi tidigare besökt, Real Club Nautico, tog inte emot oss denna gång. Efter det via en lokal trevlig Tapasresturang till Lanzarotes vulkaner och efter det till en konstutställning. Sedan tillbaka till "den bästa restaurangen i stan". Super gott. Dagen var vad vi kallar en full service dag, tackar så mycket!

24:e - 27:e januari

Dessa dagarna ägnades åt att i huvudsak två huvudaktiviteter; leta efter en dusch och umgås. En dusch fann vi på en turistort nära Aricife dit vi liftade. Där stannade vi över natten och träffade turister, hittade en Aftonbladet och kunde läsa svenska ord på skyltar och menyer.

Umgås gjorde vi för fullt när vi var i båten. Bland annat bjöd vi över Fransmännen till vår båt på middag. Eftersom vi inte hunnit proviantera så värst mycket efter vår översegling hade vi endast torrvaror och konservburkar. Dom fick således Spagetti med vitlöksstekta champinjoner, Cornbeef och knorr pastasås. Kaffe och Wiskey till efterätt Detta ångrade vi halftom halvt efteråt.

Varför ångrar vi då detta? Jo för dagen efteråt blev vi bjudna på Paté till förätt, bläckfisk fångad av de två brittanerna själva (naturligtvis utmärkt tillagade), supergod förrätts-efterrätt till ost och avslutningsvis en äpplepaj. Som apprett´f fick vi Champange, rosé vin till patén, Rödvin till maten och osten samt wiskey till efterätt. Detta jämfört med knorrspagetti var ett, minst sagt, ett uns pinsamt.

28:e januari

Vi kastar loss på sen eftermiddag för en kortare sträcka till en annan ö (endast 30 distans minuter). Viden går i och för sig emot oss men vi skall ju såpass kort att det inte är något större bekymmer. Vi sätter upp största stället - full stor och genua - och gör till en början god fart.

Efter dryga 3 timmar blev himlen, på vad som kändes två sekunder., och vinden ökade kraftigt. Vi hade gått in i ett maffigt åskväder. Eftersom alla vet hur bra och dramatiskt man kan beskriva ett maffigt åskväder är det bara att dra sig till minnes. Vi gick således in i närmsta hamn - Puerto Calero. Vi hade inga detaljerade sjökort över denna hamn, dock en beskrivning; att angöra denna hamn är mycket lätt... men vi hade tidigare varit där innan på vår sightseeingresa så vi visste på ett ungefär hur det såg ut. Sikten var emellertid mycket dålig, beroende på piskande regn, så infarten blev lite spännande ändå.

Denna hamn var Arecifes motsats; här fanns en marina med alla tänkbara faciliteter. Hamnen var helt isolerad från allt annat och var artificielt uppbygd troligtvis för: rika västeuropeer som skall bo i lägenheter i ett lugnt och tyst område, rika Lanzarotare som vill förvara sina jätte båtar någonstans samt för långfärdsseglare är någon form av blandning av de två tidigare nämnda kategorierna. Säkerhetsvakter pattrullerade hela området, dag som natt och hela området var mycket exklusivt. Tre och fyravåningsmotorbåtar låg som packade sillar och flera av de segelbåtarna vi såg var dubbelt så stora som vår. Över allt var det städat och allt var mycket fint.

Stället gav dock ett inryck av att vara en spökstad. Detta eftersom många affärsbutiker inte var varken färdigbyggda, arbetades på eller någon som helst aktivitet i. Bakom dessa mycket strategiskt belägna affärslokaler, som alltså låg alldeles vid kajkanten, fanns en massa tomma lägenheter. Några mer eller mindre tomma restauranger av modell finare fanns där och allt var förvånandsvärt billigt. Vi fick en känsla av att stora investeringar gjorts men stället hade trots detta inte kommitigång.

När allt var fixat med båten stack vi upp till en restaurang som var uppe. Vi fick här bekräftat att svenska är ett världsspråk. En servitör och killen i baren pratade svenska.... Thomas hade en svensk mamma och hade därför bott ett år i Sverige - Halland.. Rick i baren hade barn och f.d. fru i överkalix.Däre hade han bott i 4 år, -förlänge... Han sade att han aldrig skall åka så nära norr igen - " det var som ett omvänt helvete". Dessutom var folk tydligen ganska främlingsfientliga.

Helt dött var det dock inte. Framåt förkvällen träffade jag två av ägarna till de två företagen som var händelsernas centrum. En firma tog turister på med kattamaran och fisketurer den andra lagade båtar. Jim och Rashine var huvudpersoner i båda dessa firmor och var således personer som visste all om vad som hände och skedde i hamnen. Dom var dessutom utomordentligt trevliga. Jag blev bjuden på wiskey och, senare på deras firma, små picketsmackor.

Utöver wiskey och picketssmörgasar erbjöd sig Jims kompanjon, Lee, på "laga-båtar" företaget att tala allvar med våra elektroniska instrumet. Detta löfte infriades och resultatet av hans besök var att allt var i sin ordning, dvs det finns förklaringar till att instrumenten visar olika.

Det visade sig på kvällen att det som firades var att en jättekattamaran skulle köpas in av kattamaranbolaget. En annan av samma modell var i hamnen för att fotograferas och filmas. Fotona och filmen skulle sedan användas till brochyrer och visas på charterreseplanen. Statister, eller som vi kom att föredra att kalla det, modeller, behövdes och vi hängde med.

Vi fick även höra att vädret som varit, varit det värsta man varit med om på ett helt år.

29: januari

Jättekattamaranen visade sig vara mycket snabb och hade en otrolig accerelationsförmåga. En fantastisk upplevelse men samtidigt näst intill overklig eftersom båten mer kändes som en färja. Vår uppgift var lätt att utföra; se ut som glada turister som hade skoj, fascinerades av kattamaranen och drack öl. Tyvärr var det ganska kallt men bortsett från det klarade vi troligtvis vårt första modelljobb ganska bra.

På fotosesionen kom vi att träffa alla de vi skulle umgås med en tid framöver. Dels ett kanadensiskt fototeam på fyra personer och dels Johan som kom från Finland och seglade omkring i en "Bris-båt". För er som händelsevis inte sett eller vet vad en bris båt är så kan jag berätta att denna modell skapats av Sven Lundin. Filosofin är att ju mindre allt är desto mer flexibilitet har man, för utom att allt blir billigare, delvis säkrare och enklare på alla sett och vis. Man måste dock kunna trivas på en 4.8 meter lång båt och 1.60 meter bred båt. Att det går att segla mycket långt med en sådanhär båt har Sven lundin bevisat eftersom han segalat till bland annat New Foundland. Johan var Finlandssvensk och föredetta föreläsare på handelshögskolan i Finland. Lika extrem som Sven var han dock inte men hade bland annat kapsejsat två gånger på vägen från Lisabon. Hans planer var att segla dit han kände för men just nu hade han börjat på en Paragliding kurs.

Kanadikerna, Wladimir, Ryan, Ed och Mike, visade sig vara ett gäng av ganska olika individer. Fadern och kapten Wlademir var lite tystlåten men samtidigt mycket trevlig, kontaktskapande, intelektuell och vi hade många samtal om den nordamerikanska kulturen.

Sonen som var 18 år var ungefär som en 18:åring från nordamerika kan tänkas vara ibland; ganska kaxig, trevlig men samtidigt mycket ytlig. En, för oss, rolig detalj var att han hade träffat en svenska och hoppades på att alla internationella rykten om svenskor skulle stämma. Så var dock inte fallet vilket gav den gode Ryan en behövlig tankeställare.

Ed hade många historier att förtälja. Allt från rån till sky-surfing. Han var en utpräglad macho typ men samtidigt ypperligt trevlig. Efter ett tag kom vi överens om att han förmodligen överdrev mer än vad jag gör när jag är i mitt esse. Han försörjde sig som skådespelare och genomled förmodligen någon form av 40-års kris.

Mike var mer tystlåten, lite svårare att få direkt kontakt men samtidigt inte lika ytlig och mer balanserad. Honom lärde vi tyvärr känna mot slutet av tiden i Calero.

Ytterligare två tyskor ingick i det lilla gäng som bildades i hamnen. Dom hette Vera och Judit - precis vad vi trott. Vi hade mycket roligt tillsammans eftersom även de tyckte att Ed ibland saknade självdistans.

På kvällen var det storparty där i princip alla aktiva och alla segalare satt i en stor ring på resturangen.

30 januari - 1 februari

Under denna perioden var vi rejält inblåsta. Detta var å ena sidan mycket trevligt och vi umgicks med våra nya vänner men å andra sidan var vi stressade eftersom min kusin Urban och Stefan Björnhage med sambo Majsan skulle anlända till Gran Canaria den 31:e januari. Och eftersom det tog minst 24 timmar dit insåg vi att tidsschemat var på väg att spricka. Men eftersom det blåste mellan 20-25 sekundmeter rakt i näsan på oss kunde vi bara stilla vänta.

Urban skulle till min stora glädje mönstra på i några månader och hade tagit en sista minuten resa till Gran Canaria. Stafan, som varit vår bygghandledare, och Majsan var på semester under en vecka.

Efter ett tag kom en sydafrikansk båt seglandes. Denna hade transportseglats från sydafrika och båten hade nu nått sin slutdestination. Luis som i grunden var född i Mozanbice men vid självständigheten från Portugal lyckats få ett Portugisiskt pass ville inte diskutera politik.

Där emot var han en hård d-vl. Segling var hans liv och transportsegling hans proffesion. Bland annat hade han seglat Whitbread och var erbjuden att segla slutsträckorna för American Challange. Andra sporter som han praktiserade var vattenpolomålvakt och undervattenshokey. Fredrik kontrade då med att vi i Sverige ibland brukar spela undervattensbadminton. Han försäkrade dock att undervattenshokey var en riktig sport och lovade att skicka bilder om vi propsade.

För första gången hade jag även en chans att kolla min mailbox (kalle@nautimail.com) vilket var kul. Tyvärr hann jag inte kolla alla och inte heller svara eftersom jag blockerade Jim:s dator. Men det var roligt att se att man inte var helt bortglömd. Jag lovar att försöka svar allt eftersom. (Om ni vill skicka brev (manuella e-mail) till oss är nästa chans "Niklas Samuelson, Smugglarevägen, 421 67 Västra Frölunda) Han lämnar Sverige för Antigua den 2:e mars).

2 februari

Nu hade vinden lagt sig till en nästan acceptabel nivå, men fortfarande från fel håll. Vädret är dock väldigt speciellt här nere. Det kan blåsa sat-n under dagen medan det kan vara helt stilla på natten. Så eftersom man lovat att den 3:e januari skulle vara lugn så satsade vi på att lägga loss på eftermiddagen, då vinden var på väg att lägga sig, för att ha en lungn natt och tillrättalägga så många distans som möjligt med motor.

Klockan 17.30 kastade vi loss efter att tagit farväl av våra vänner. De flesta "locals" skakade på huvudet eftersom dom menade att om någon dag kommer det att vända... Detta hade vi dock hört i princip varje dag.... "och det måste ju vända eftersom det bara blåser från fel håll i max två dagar......" Vi hade väntat i fyra.

Vi har hela tiden haft en kortvågsmottagare med oss. Den har tyvärr inte fungerat så bra utan antenn, vilket man kanske inte skall vänta sig. Nu hade vi emellertid fått igång en antenn eftersom vi legat så länge i Calero. Det var med största tillfredställese som vi kunde ratta in "Radio Sweden" och kunde lyssna, utan störningar på dagens eko. Det är skönt att veta att man inte missar så hemskt mycket om man isolerar sig, från svenska inrikesnyheter, i två månader; En barnomsorgschef hade påträffats med barnporr på sin dator, ASG hotade med att säga upp en massa människor, en näringslivstopp hade påträffats med en jättefallskärm och ..... Göran P har blivit KU anmäld...Ur led är tiden....

Natten var lugn.

3 februari

Efter att ha fått våg skydd av Fuertoventura hela natten gick vi på morgonen ut i öppet vatten. Vågorna var snäppet värre än vi väntat oss (logiskt eftersom viden blåst från fel håll mot atlantdyningarna riktning) . Eftersom vi liggat i hamn samt att seglingen till Lanzarote hade varit mycket lugn hade vi lagt av oss vad gällde sjöstuvvning. Situationen blev allt mer olidlig och grejerna flög omkring. Toppen nåddes när kryddorna flög ut och vi fick kanel blandat med 5 kinesiska kryddor.

Vinden erbjöd även på ny överraskning. Mycket ostabil vindriktining. Det kunde blåsa ganska kraftigt från ett håll, för att på 20 minuters varsel byta håll totalt.

Vi fick dock vårt häftigaste delfinbesök hittintils. Delfinerna gillade vågorna och Guns and Roses som vi spelade för dem. En delfin gjorde en loop i luften (att få bildbevis på detta är nästan omöjligt). Delfinerna var mycket nära hela tiden och när jag en gång låg på mage på peket kunde jag faktiskt ta på en av dem.

På kvällen mötte Urban, Majsan och Stefan på kajen och Urban mönstrade på. Med sig hade dom många trevliga presenter. Förutom diverse brev fick vi nedskickat inspelade band med "Rally" (tack Fred och Gisso!!!), vingar till vårt vindkraftverk samt mässningskrokar vilket visat sig helt omöjligt att få tag i. Vi fick även en temperaturmätardisplay till motorn, vilket vi inte behövde utan var produkten av ett missförstånd (men nu kan vi å andra sidan var säkra på att den vi har inte går sönder eftersom vi har en reserv), ett par fula plasttallrikar som passar till vår servis, knäckebröd, Flaggpunch, oljebytarpump (vilken vi har letet åtskilliga timmar efter) samt en del annat smått och gott som tex svensk damtidning (jag har ju tänkt gifta mig med antingen Viktoria B eller Madelene B så man måste ju ha koll).

4 februari

Detta var den stora inköpar dagen. Las Palmas i sig var inte direkt någon höjdarstad, påminnde närmanst om New York som jag upplevt den från tv - dvs ständiga sirener och dålig luft men har, enligt utsago, bäst utbud på saker som man vill ha inför atlantöverfarten.

På förmiddagen hittade vi dock ingenting som vi sökte men fann däremot Skandinaviska föreningen som sålde riktigt svenskt kaffe. Super gott.

På eftermiddagen bar det iväg till Supermarcardo för att köpa mat, vilket vi gjorde. Fyra fulla matvagnar av modell större. När vi skulle betala visade det sig att dom inte tog Visa eller Mastercard. Detta var lite piunsamt eftersom vi totalt hade ca 5000 pesetas kontant och notan var på ca 100.000. Personalen såg lika besvärade ut som oss. Det löste sig dock med att det fanns en bankomat en bit bort.

För ca 35 kronor levererade butiken maten till båten den följande dagen.

Därefter stack Johan och Fredrik till IKEA för att köpa kaviar medan Urban och jag stack till Svenska Sjömanskyrkan för att få tag i ett fax.

När vi kom tillbaka till båten visade det sig att Micke Westin, en kompis från Stockholm, med mor hade sökt oss. Även dom på semester. Micke har f.ö lagt upp en hemsida å våra vägnar; adressen är www.nok.se/dromresa

Kvällen blev efter sen middag, ytterligare lite senare.

5:e februari

Vi vaknade strax innan Micke och Ulla besökte oss. Strax där efter kom mat leveransen, Dessutom var det 27 grader inne i båten - och dit gick man för att svalka sig lite från värmen utanför. Arbetet med att packa in, inventera och föra upp på listor hur mycket mat vi hade och var den fanns tog mycket lång tid. När klockan var 11 på förmiddagen kändes vår nästa tidsgräns - klockan 19.00 då Stefan och Majsan skulle komma på middag- modell det bästa vi kunde prestera som tack för hjälpen med båten - avlägsen. När det fortfarande klockan 17.00 fortfarande såg ut som man bara hade lassat ned 4 stora matvagnar med mat in i båten kändes det lite stressigt.

Räddningsplanen var att mycket omsorgsfullt berätta bakgrunden till de foton vi hade. Planen fungerade bra och middagen blev, tycker vi, lyckad.

6:e februari

Dages projekt var att ta sig till Poerto Rico. Som gäst besättning hade vi Micke och Ulla. I Puerto Rico (det finns alltså ett sådant ställe på Grand Canaria) hade Stefan och Majsan lovat bjuda på middagen. Resturangen ägs av en kompis till Majsan och ägaren har som egenhet att klippa av gästernas slipsar. För att testa detta rykte tillverkade jag en riktigt ful slips av en tygbit som var en föredetta gardin som vi hade med som trasa. Den blev till formen lyckad, men återigen, mycket ful.

Vi anlände lite sent så att det var mörkt men vi hittade restaurangen. Och visst tog han min slips. Det visade sig att slipsen omvandlades till en lott. Vinsten är en middag för två. Chansen att vinna är dock tämligen liten, det hängde mer än tusen slipsar där.

Oavsett detta var maten utsökt och vi rekomenderar varmt detta ställe (tack igen, Stefan och Majsan för en supermiddag).

7:e februari

När vi vaknade upp såg vi vart vi hade kommit. Detta är det mest hemskaste jag sett. Staden är bara till för turism. Här finns bara hotell, barer, restauranger, biluthyrningsfirmor samt små snabbköp. Men där går det knappt att köpa mat. Poerto Rico kan skryta med 250 000 bäddar och att stranden är importerad från Sahara. Här klarar man sig helt och hållet på svenska och allt är dyrt. Inslängarna till restauranger och barer slåss, nästan bokstavligen, med varandra och lockar med halvsanna löften.

Och det värsta av allt....när vi åt middag hörde vi "leende guldbruna ögon..." rulla ut över nejden. tvii.

8:e februari

I morgon sticker vi till Tenerifa.

När ni läser detta brev är vi förmodligen i början av vår överfart till Karibien. Mycket har förberetts och resan väntas ta ca 20 dagar plus minus 4-5 dagar. Vädret skall i normala fall vara som bäst för överfarter i Februari-mars men nu har, som jag tidigare nämnt vädret varit ostabilt. Det snackas om El Niño men vädret har stabiliserats väsentligt på de sista dagarna så vi är vid gott mod.

Överfarten har hela tiden varit en av de sträckor som man tänkt på och skaffat sig förutfattade meningar om. Den största utmaningen blir dock den rent psykiska och det blir mycket spännande att se hur man reagerar - tänk om man blir ännu knäppare!!

Attuttalör,

Kalle och besättningen

Om Attuttalör