Del 3 - Över Atlanten

5/2 Gran Canaria

Det förra brevet slutade med att vi skulle ge oss av från Puerto Rico. Detta var inte riktigt sant. Innan vi lämnade Grand Canaria ville vi se ön och dess berg. Vi hyrde en bil (för 200 kronor) och körde med en lycklig Johan-reseledare som hade "Marco Polo- reseguide" som källa. Bland annat ville vi skåda en by där husen låg inne i grottor. Det var en ganska rolig syn. Vi passade på att äta i en restaurang som även den låg inne i en grotta. På vägen stannade vi till hos en Juiceförsäljare. Innan vi hann ur bilen blev vi bjudna på frukt och eftersom han inte visste att vi var svenska sade han välkommen på nio olika språk. Bredvid denna Juiceförsäljare fann vi ett vattenfall som Urban badade i. Smältvatten från berget visade sig mycket riktigt vara ganska kallt.

Efter detta tornade berget upp sig och maken till serpentinvägar har jag aldrig sett. Det kändes i princip som att det var lodrätt i innerkurvorna. Vid hällregn kan det tydligen vara riktigt farligt att färdas på dessa vägar eftersom det är risk för ras. Vi stannade flera gånger vid fantastiska utsiktsplatser där vi kunde gå ända ut till stupkanter och titta 500 meter rakt ned. Nu har man slagit rekord i kast med liten sten och kanske en stor också.

På vägen hem kom vi in på en väg som till en början var ganska hygglig. Efter ett tag liknade den mer en stig. I Sverige hade vägen definitivt varit avstängd och absolut inte varit utsatt på kartan. Vår lilla Opel Corsa "City" fick jobba mycket hårt och ibland kunde man lägga in tvåan.

På kvällen lämnade vi tillbaka bilen en aning skamsna eftersom bilen förmodligen inte var avsedd för Rally körning. Bilen var en "aning" skitig också. Planen att lämna Puerto Rico efter återlämnandet av bilen sprack tillfälligt när det visade sig att Urban glömt kameran och att firman hade stängt. Nu har jag varit med om mitt första bil inbrott. Inget gick sönder eftersom vi efter mycket möda fick in en arm genom en glipa i fönstret som vi gjorde aningen större än vad den var från början.

Vi klarerade ut från Puerto Rico på kvällen och satte kurs på Tennerifa och besjungen "Los Cristianos". Los Cristianos är ett känt "atlantavstampar ställe". Där hoppades vi på att kunna göra de sista komplement vad gällde mat, vatten, diesel och el.

6/2 Tenerifa - Los Cristianos

När vi kom dit fick vi inte plats vid någon brygga. För första gången fick vi ankra upp. Det går att lista ut att man antingen måste simma i land eller pumpa upp sin gummibåt. Eftersom gummibåten var väldigt omsorgsfullt surrad ville vi inte packa upp den samma. Vi sam alltså iland med kläderna inpackade i en plastpåse.

Även Los Christianos visade sig vara ganska turist inriktat. En stor skillnad från Puerto Rico var dock att staden från början försörjt sig på fiske. Sålunda fanns även en hyggligt stor fiskeflotta men den verkade tämligen oaktiv. Aktiva var dock bärplansfärjorna som kom schvischande i otroliga hastigheter och lastade av folk och bilar i massor.

Själva staden var ganska mysig med små smala gator som var sneda på alla ledder. Vår jakt på storpack inleddes men vi fann till en början bara dyra snabbköp som låg i anslutning till hotell eller stadskärnan. Vi fann dock en minilivsbutik som ägdes av svenskar och dom hade den goda smaken att sälja havregryn. Havregrynsgröt var gott att äta till frukost på Atlanten när vi inte bakat något bröd. Mer om detta senare.

Efter ett lite letande fann vi bästa butiken där vi bland annat handlade 25 kilo potatis och 15 kilo lök. Dessa packades i en rottingkorg som surrades på däck. Detta visade sig vara ett utmärkt sätt att förvara lök och potatis eftersom det höll löken och potatisen drägliga hela atlantöverfarten. Vi hittade även en ölsort som var billig. Burkana kostade 1 krona och trettio öre styck. Vi köpte sex lock.

11/2 Los Cristianos - Puerto Colon

Denna dagen ägnades i huvudsak att stuva allt vi köpt samt tvätta botten på båten. I samband med stuvningen så upptäckte vi att våra sex lock öl gick ut tio dagar senare. Stuvningen är för övrigt lite mer komplicerad än vad det låter. Detta beror på att man packar mat och vätska i princip på alla döutrymmen som finns. Det är därför ganska viktigt att föra listor på allt som packas ned. Dels eftersom man vill hitta det dels för att få en överblick på vad som gått åt och hur mycket det är kvar av allt. På kvällen avgick vi mot Puerto Colon som låg alldeles i närheten i hopp om att få plats vid en brygga med möjlighet att ladda batterierna.

När vi landade i Puerto Colon möttes vi av en vakt som vägrade prata annat än spanska. Hans budskap var dock klart - här får ni f-n i mig inte plats -. Detta var ett litet problem för oss eftersom nästa hamn var ett halvt dygns segling åt fel håll - Karibien räknat och eftersom vi dels hade bråttom över Atlanten (till Niklas med flickvän Emma samt Johans flickvän Linda som riskerade att få vänta på oss i Antigua) samt kände oss relativt mogna för avgång kändes detta som en onödig omväg. Vi tog dock till "vi är ganska korkade" tricket och i kombination med envishet fanns det till slut en plats utanför en Chartertaxibåt där vi absolut bara fick ligga en natt. Vid bryggan fanns dock såväl el som vatten vilket var utmärkt. Vi lovade dessutom att gå till hamnkontoret när det öppnade klockan nio för att klarera in samt eventuellt, förhoppningsvis bli tilldelade en "riktig" bryggplats.

Eftersom vi kände att vi närmade oss Atlantöverfarten blev det på kvällen dax för sista festen på ett tag. Vi festade sålunda som om det var den sista festen på ett tag.

12/2

På hemvägen från staden kände vi hur det börjat blåsa kraftigt. Dessutom med en massa sand i luften vilket kändes framför allt i ögonen. Fenomenet kallades Sirocco och innebar att en kraftig storm förde med sig sand ända från Sahara och kom under de två och ett halvt dygn som stormen pågick täcka båten med ett fint rött lager sand.

Efter en dryg timmes slummer var det dax att se pigg och käck ut igen och försöka fjäska sig till möjligheten att få stanna i alla fall så länge som siroccon pågick. Hamnvakten hade dock den tristaste attityden hitintills på resan men efter ett tag bad han mig komma tillbaka klockan elva för att se om det fanns någon plats. Efter att ha pratat med Charterbåtskaptenen fick vi reda på att det var helt ok att ligga utanför honom eftersom han ändå inte räknade med kunder så länge stormen pågick. Två timmar senare fick vi, av hamnkaptenen, reda på att vi kunde stanna utanför taxibåten eftersom denna ändå inte räknade med kunder under stormen. Men han påminde oss ordentligt om att vi bara låg på nåder och att i morgon innan nio skall vi vara borta.

Framåt eftermiddagen gav vi oss på jakt efter en del till motorn (en offeranod). Enligt piloten fanns det Volvo Penta agenter i Los Gigantes dit det gick att ta sig med taxi (för att hinna innan affärerna stängde) och buss. Fredrik och jag gav oss därför iväg för att leta offeranod. En sådan kostar dryga 30 kronor i Sverige. Taxiresan gick på 250 och när vi kom fram var det både stängt och inte ett spår av en Volvopenta anod. Av några gubbar i hamnen fick vi dock reda på att den stora Volvo Penta agenten låg i Puerto Colon...

När vi senare skulle ta bussen tillbaka gick jag in på ett litet kontor bredvid hållplatsen för att försäkra oss om att det var rätt buss vi tänkte ta. Detta lilla kontor visade sig vara redaktionen för "The Western Sun" och var en tidning riktad till Kanarieöarnas Brittiska besökare. Redaktionen bestod av Chefredaktören, en fotograf samt en som skötte layouten på chefredaktörens artiklar och fotografens bilder. Chefredaktören blev intresserad av vår berättelse och gjorde en kort intervju. Fotografen skulle skickas till båten någon dag senare

Om det nånsin blev en artikel eller inte vet jag inte.

13/2

Siroccon fortsätter att blåsa röd sand över båten men börjar så smått avtaga. Vi passar på att tvätta lite kläder men eftersom torktumlaren inte var effektiv hänger vi upp kläderna på tork runt båten. Nu hade även Siroccon avtagit helt och det visade sig att vi hade att stort berg alldeles in till hamnen. Berget som vi inte sett i mörkret när vi angjorde hamnen hade sedan dolts av all sand i luften som Siroccon medförde.

På kvällen bestämde vi oss för att sätta kurs på Antigua dagen därpå. Alla de viktigaste förberedelserna var gjorda och den tvåsidor långa checklistan var avprickad.

14/2

Vi vaknade av att en ilsken hamnkapten sade att vi bara fick hänga två plagg på tork runt båten. Detta blev absurt roligt eftersom vi säkerligen hade närmare 80 plagg hängandes på tork.

Så småningom dök fotografen upp och tog lite bilder med sin pocketkamera. Fotografen hette Simon och bad om ursäkt för att han var lite sen vilket berodde på en sen natt. Han berättade att han kände Olle Ljungström och undrade om vi kände till honom. När vi svarade jakande blev han till sig och skulle ringa till Olle och be om ursäkt. Dom hade träffats på en bar och Olle sade att han var en popsångare i Sverige vilket Simon inte trodde var sant. Någon form av vadslagning skedde och sedan dess hade Simon frågat alla svenskar han träffat på. Och ingen förrän nu hade svarat jag varför Simon ansåg sig som vinnare.

Det sista vi gjorde var att köpa färskvaror samt tanka så mycket diesel som vi någonsin kunde få plats med. När vi skulle betala dieseln visade det sig att dom inte tog kort och vi hade inte en peseta. Vi lovade att gå till en bank och Urban traskade iväg. Om tankgubben var orolig eller hjälpsam eller kanske en kombination var svårt att avgöra. När Urban gått några meter blev han i alla fall i kappkörd och skjutsad per vespa till närmaste bank. Banken visade sig vara en affär som tog visa, men det fanns en bankomat 150 meter runt hörnet. Efter 150 meter och lite letande och frågande visade det sig att den fanns "five minutes walk on the top of the hill". Bankomaten fanns och efter lite svett var allt frid och fröjd, men ibland verkar det som om "Locals" svarar för att vara artiga när dom inte förstår eller vet vad man frågar efter.

Det pirrade i magen när vi vid kvart i fem kastade loss inför en ganska lång seglats. Det kändes som om man stod inför många olika sorters utmaningar; skulle vattnet räcka?, hur fort skulle vi hitta passadvinden?, skulle båten hålla? och sist men inte minst, hur skulle man själv reagera och hur skulle vi tillsammans klara av varandra?

Efter avgång drack vi champagne och delade ut atlantkepsar.

När mörkret sänkte sig visade sig Atlanten bjuda på en fantastisk mareld som nästan lös upp mörkret. Detta förföljde oss hela atlantöverfarten.

Med hittills 2910 seglade distansmiuter kom vi att segla nästan lika många till.

15/2

För er som inte seglat över Atlanten kan lite bakgrundskunskap underlätta den fortsatta läsningen. Vad som gör Atlantöverfarter relativt snabba och behagliga beror på passadvindarna och medströmmen. Passadvindarna blåser mot eller snett mot ekvatorn på båda sidor om densamma. Vid ekvatorn blåser det ingenting alternativt uppåt. För att hitta passadvinden måste man alltså ner mot ekvatorn innan man sätter kurs på Karibien. Standard tipset brukar vara "segla sydligt och tag höger vid 25-25". "25-25" betyder 25:e latituden och 25:e longituden. När det är vinter måste man emellertid längre ned innan man finner passadvinden. När man väl finner passadvinden blåser denna antingen stabilt, i betydelsen ungefär lika mycket och från samma håll, eller inte alls. För att finna passadvinden blir alltså att segla i princip syd-sydväst tills man finner passadvinden.

Det är dock så att högtrycksbälterna normalt ligger på ungefär samma latituder (vilka naturligtvis även ligger bakom passadvinden) kan ge liknade segelförhållanden och därigenom lura stackars seglare att sticka mot sitt slutmål i Karibien. Detta funkar bra i några dagar men slutar förr eller senare i stiltjebälten. Dessa går naturligtvis att köra sig ur om man har tillräckligt mycket diesel. Diesel, liksom allt annat vill man naturligtvis dock spara på.

Hur vet man då att man är i passaden och inte i någon bluffpassad? Vi har frågat runt bland alla världsmästare man träffar på och svaret har i princip blivit "det känner man".

Strömmen som alltid går i samma riktning men är olika stark kan man mäta upp men även kolla av per termometer. Temperaturen skall vara relativt hög och jämn. Strömmen håller sig emellertid ganska still geografiskt i avseendet att man vet var den håller till.

För att finna passaden fortast möjligast innebar ju en ganska sydlig kurs. Detta betyder att man inte seglar mot målet - Karibien i väst. En avvägning måste således göras. (ett annat intressant fenomen som jag nu har förstått praktiskt är att jorden är rund. - tänk själv hur konstigt det är att ett böjt sträck på kartan är kortaste vägen mellan två punkter i verkligheten. Fenomenet kallas storcirkel, och är jobbigt att förklara men har att göra att kartan är platt och jorden är rund)

Efter en vindstilla natt kom det vind och vi gjorde ca sex knop i snitt. Februari kalenderbilden på Kungen byttes ut mot Oktoberbilden på Madeleine eftersom vi ändå räknar med vara hemma i Sverige vid den tiden.

På kvällen hittade vi vår första flygfisk på däck.

21 grader i vattnet.

16/2

Vi såg en båt!

22 grader i vattnet.

17/2

Framåt kvällen dog vinden ut. För att hushålla med dieseln satte vi en gräns vid minimum 2 knops fart innan vi startar motorn. Det trista med motor är, förutom att det väsnas, att båten rullar fram och tillbaka kolossalt eftersom dyningarna inte dör lika fort som vinden.

23 grader i vattnet.

18/2

Det blåser upp men minskar ganska snart igen. När vi tar ner storen Lossnar bommen med ett brak och hängde i seglet. Vi fann att beslaget mellan masten och bommen gått sönder. Detta är inte bra eftersom vi nu inte kan använda bommen. Hälften av vår segelyta gick nu inte att använda och kan alltså sinka oss regält. Eftersom vi fortfarande befinner oss i början av överfarten hotar detta bland annat vattentillgången.

Vi sätter därför kurs mot Kap Verdeöarna utifall att vi inte skulle kunna laga bombeslaget. Kap Verde skulle vi kunna nå på mindre än en vecka och i värsta fall kunde vi t.o.m. köra hela vägen. Detta skulle dock innebära en tidsförlust som vi inte hade lust att ta.

23 grader i vattnet.

19/2

Jag vaknar av att Urban förbrilt bågfilar i en rostfri plåt och har gott hopp om att kunna laga bombeslaget. Tillsammans med Johan har en konstruktion som håller arbetats fram. Urban arbetar hela dagen så att svetten lackar och tillslut är det klart. Vi sätter fast det och provgippar och testar det på olika vis. Det håller!!

20/2

Det har nu blåst upp en hel del och på eftermiddagen kommer vi på att vi kan surfa på nödluckan/sittbrunnsbordet. Detta går väldigt bra ända tills tampen som håller brädan brister för Fredrik. Detta blir en första "man-över-bord" övning - om uttrycket tillåts- och blir ganska nedslående. Det tar alldeles för lång tid att vända. Det är i sig inget problem att hitta tillbaka till honom eftersom positionen för där han "försvann" lätt kan markeras i GPS:en med en knapptryckning, och vi hela tiden hade ögonkontakt, men vi måste lära oss att vända snabbare än så. Vi plockar upp en tacksam Fredrik.

Vi byter mot en starkare tamp och fortsätter surfandet.

När Urban som första man ståendes på brädan först, för fotografiets skull, tar en hand bakom nacken och sedan ytterligare en får vi anledning att nästan göra om manövern. Det visade sig omöjligt att ens hålla sig kvar i nödtampen i 6 knops fart. Vi fick sakta ned till ingen fart. Vi plockar upp en tacksam Urban. Senare på resan blev det min tur att bli föremål för manövrar orsakade av surfhaveri. Denna gång körde vi med flytväst och sele. När jag störtade efter att ha stått en sekund eller två på brädan visade det sig att bli släpad i selen inte heller var en trevlig upplevelse. Man höll helt enkelt på att drunkna eftersom man inte själv kunde reglera när vattnet inte sköljde över huvudet.

Framåt kvällen gjordes en sista manöverbord övning då Johans sovtäcke flög över bord. Denna gången var vi faktiskt ganska bra och Johan var tacksam.

24 grader i vattnet

21/2

Denna dag betala vi priset för en mer ansträngande gårdag än vad vi föreställt oss. Tretti grader i salongen som upplevdes mer sval än sittbrunnen p.g.a den starka solen gjorde sitt till att försätta oss i koma. Jag hade även ryggskott vilket inte direkt bidrog till att något speciellt hände.

Efter ett tag mobiliserade dock Johan (som inte äter gröt) och Urban energi tillräckligt för att baka bröd. Det visade ganska snart att bröd är det största livsmedels problemet. Pålägg som håller sig i en månad går att hitta, mjölk som håller sig i upp till ett halvår säljs i Spanien, ägg som aldrig varit kylda håller sig i ca tre veckor och lite till (särskilt om man vänder på dem då och då), ägg som läggs i matolja håller sig ännu längre, konserver håller sig hur länge som helst, vakuumförpackat kött håller i en månad, potatis och lök håller sig hur länge som helst i vår korg, morötter är fräscha en månad om dom förvaras kallt, torrt och mörkt, kol håller sig, äpple kan hålla sig i en månad eller lite till men bröd håller sig inte så länge.

Nybakt bröd var gott.

På grund av vår aktivitetssvacka hade vi för första gången sedan vi lämnat inte slängt i reven sedan vi avgick. Det är ju därför ganska typiskt att vi såg bjässe tonfiskar äta på något som låg och flöt i vattnet. När vi snabbt som ögat slängde i den var det en fisk som tre meter efter båten var och nafsade på kroken men fastnade tyvärr inte.

Denna dag konstaterar vi även att allt vatten i våra rostfria tankar inte går att dricka utan att koka det först. Detta är ju inte hela världen men det är tämligen svårt att kyla ned vatten när det är 25 grader i vattnet och ca 30 grader i skuggan. Och kallt vatten är godare varmt....

Vi har även tillräckligt mycket övrig vätska så att vi klarar oss om inte överfarten tag åt skogen för långt tid.

25 grader i vattnet

22/2

Napp! Fredrik drog upp en super Makrill (ca 1 m och 3-4 kilo) som senare visade sig vara en Wahoo enligt fisketillbehörsbroschyren som tyvärr är det enda fisklexikon vi har ombord.

Gott med färsk fisk till middag.

Lite senare får vi besök av ett stort gäng delfiner - alltid lika kul.

26 grader i vattnet! Detta håller i sig resan ut, och vi betraktar medströmmen som funnen!

23/2

Kollar kroken vid lunchtid. En Guldmakrill sitter på kroken och blev därför en utmärkt lunch.

Till middag äter vi vidare på gårdagens Wahoo.

24/2

Denna dagen är vi lite aktiva på meckar fronten ingen. Två paneler som tidigare suttit provisoriskt sätts upp ordentligt samt holken får sig en omgång av skiftnyckeln vilket får den att sluta läcka.

25/2

Johan bakar bröd till frukost - tusans gott, Fredrik hissar upp två Guldmakrillar en liten och en på ca 4 kg. Av detta fick vi ut två middagar och två luncher. Vi dricker även upp de sista ölburkarna som hade kort datum. Dock två dagar försent.

26/2

Fredrik klipper Johan (ganska bra med ojämna inslag som skylls på dyning). Vi åker en vända på bordet och Fredrik testar sin gamle Farfars sextant. Han glömmer dock ta den "viktiga solhöjden" (när solen står som högst) och få skjuta på positionerandet till morgondagen.

27/2

Napp igen. Jag vinner två gånger på raken i Chicago efter att ha fått Royal Staight Flusch följt av en Straight Flusch (med ett fyrtal dessemellan), vilket gjorde de andra gossarna lite purkna.

På kvällen tillverkas Pizza i mängder och inte förrän vid två tiden på natten går temperaturen under 30 grader i salongen.

28/2

Vinden dör ut och vi blir tvungna att starta motor. Vi syr ihop ett soltak vilket kom att underlätta alla kommande dagar i ingen vind och massa sol. Fredrik gör en positionsbestämning som stämmer på ca 3 distansminuter jämfört med GPS:en.

1/3

Fredrik sprättar upp sitt pekfinger när en sista finess på soltaket skall fixas. Skvätter blod på nytvättad Johan och Urban samt på soltaket. Strax efter detta får vi dock besök av delfiner. Vi ser dem på ganska långt håll eftersom vattnet nästan är helt blankt. Några delfiner verkar ha Atlantmästerskap i frivolter och är mycket underhållande.

I dag når vi 17:e breddgraden och har ca 1000 distansminuter kvar. Passadvinden borde ha infunnit sig och vi resonerar kring huruvida vi skall gå ytterligare söder över. Antigua ligger på 17:e breddgraden varför allt under denna breddgrad verkligen betyder omväg. Ju längre syd över desto säkrare att få vind men stiltjen vi upplever kan vara "stiltje inom passadvinden". Vi hoppas på stiltje inom passadvinden och kör vidare.

2/3

Den ena dieseltanken tar slut och vi har kört upp hälften av den diesel vi hade med oss från början Det är inte helt tillfredsställande att ligga i stiljtebälten som kan vara upp mot en vecka och inte ha diesel för att kunna köra ända till målet. Något gott för dock soppatorsken med sig; Vi förbrukar mindre än vad vi räknat med och vi inser att vi kan köra halva vägen till Antigua.

På eftermiddagen börjar det dock blåsa igen och vi gör god fart genom vattnet.

På natten fick Urban, Fredrik och jag uppleva ett fantastiskt besök av delfiner. Natten var i princip kolsvart och marelden upplevdes därför starkare än någonsin. Vi såg inte själva delfinerna men kan höra dem andas och se dem som mareldsprojektiler framför fören. Det kan liknas vid ett fyrverkeri alldeles under sina egna fötter.

3/3

Stor Guld Makrill på kroken - räckte till lunch och middag. Trippmätaren passerar 5000 nautiska mil.

4/3

Nytt fantastiskt nattligt delfinbesök. Nu gör vi 8-9 knop och vågorna är höga. Delfinerna får kämpa lite mer för att hålla samma fart som båten men hoppade ändå bara närmre och närmre. Förundras över deras djärvhet men undrar någonstans bak i huvudet om delfiner verkligen är så smarta. De flesta människor ställer sig t.ex. inte framför en bil för att hoppa undan i sista sekund. Å andra sidan har vi funnit andra vägar att utmana ödet på.

5/3

Vi börjar sy på karborreband på sittgruppens ryggstöd och Johan gör en hjälteinsats och skrubbar bort en massa plastfläckar från bygget med Aceton.

6/3

Vinden dör ut och motorn går igång. Vi har nu fått tillbaka ett problem som vi trodde var avhjälpt - luft i bränsle systemet. Innan vi stack från Kanarieöarna hade vi funnit en luftläcka i dito. Sedan gick motorn i 84 timmar. Nu hade vi bytt tank och misstänkte därför den nya tanken eller dess anslutningar men och fann en trolig orsak. Men Ack. Vi lade ner luftletarfinnandet för dagen.

I övrigt fortsatte Fredrik och jag sy och Johan skrubba däck.

7/3

På Urbans nattvakt bryter ett superåskväder ut på avstånd. Täcker i princip hela himlen längs horisonten från Nord öst till Nord väst. Det blixtrar ca en gång i sekunden eller tätare och liknar mer ett strobboskop. Hos oss är det fortfarande stjärnklart och lätta vindar. Jag vaknar av att storen står och slår och hjälper Urban att beslå storen. Vi beslutar även om att ta en sydligare kurs från ovädret vilket även ger mer vind i seglen eftersom vinkeln mot vinden minskar .

På morgonen träffas vi dock av en släng av åskvädret. På Fredriks vakt vänder vinden helt och kommer rakt framifrån ganska kraftigt.

Urban finner en trasig packning i bränsle systemet och tillsammans men Johan tillverkas en ny av en reservpackning till toaletten. Fungerade utmärkt.

På eftermiddagen hör vi två riktigt kraftiga explosioner. Den enda förklaringen vi har till detta är ett flygplan vi såg och att detta bröt ljudvallen. Av dess riktning att döma var den på väg från Europa mot norra Sydamerika. Varför den skulle göra det rakt över våra huvuden vet vi inte.

Vinden vänder så sakteliga och vi gör bra fart genom vattnet.

8/3

Det fortsätter att blåsa bra och vi snittar tidvis 6,5 knop. Vi börjar hoppas på att hinna till Niklas födelsedag som är i morgon.

I skiftet mellan Urbans och min nattvakt skådar vi en av de fräckare delfinbesöken hittills. Tre delfiner kom hoppandes i bredd två meter från båten. De var helt ur luften och man såg dem i kontrast mot månen. Skit- fräckt!

Detta kom bli vårt sista dygn till sjöss. Vad kan då sägas generellt om vår atlantöverfart?

Vad kom man att sakna? Utöver det vanliga som man i princip alltid saknar så kom jag på mig själv att sakna allt det man inte hinner sakna i vanliga fall. Människor som man träffar för sällan, ställen man är för sällan på osv. Det är svårt att peka på något exakt som blir begripligt för läsare som inte känner mig väldigt personligt men farmors lantställe, som på sitt sätt är paradiset på jorden men som man inte tagit sig tid till att besöka på väldigt länge. Man gjorde sålunda fantasibesök med oceaner av tid i bakgrunden.

Tid är ett annat fenomen som jag upplevde delvis annorlunda. Vårt vaktsystem var uppbyggt så att den första halvtimmen var man två på vakt, sedan stod man två timmar ensam och avslutade med att vara två på vakt den sista halvtimmen. Halvtimmarna är tänkta som tid för manövrar om detta är nödvändigt.. Man var alltså på vakt i tre timmar och av vakt i sju. dessutom brukar inte en av halvtimmarna behöva utnyttjas vilket kortade vakten ytterligare. Eftersom vakterna förskjöts hela tiden samt att vi hela tiden seglade mot solen bestämdes dygnsrytmen av när man verkligen ville sova, annars var man uppe utan att känna tvång om att vara på något sätt ansvarig för morgondagen. Och när man var trött somnade man...

Detta kan sättas i kontrast mot när vi senare kom fram till Antigua. Tiden kom då att de första dagarna gå extremt snabbt. Redan på eftermiddagen första dagen kändes det som om vi varit där en evighet och Atlantöverfarten kändes än mer avlägsen. När jag kommer hem skall jag fråga någon vis människa, som förstår sig på tid ,vad detta beror på. Min personliga teori är att kroppen ställt in sig på att verkligheten bara består av atlantöverfartsegling och plockar in få intryck (eller liknande) mycket långsamt. När man sedan kommer i land kommer massa nya intryck i hög fart mot en kropp som inte ställt om sig från "den lusiga" intryckstakten och sålunda tror att tiden går fortare.

Enformigheten oroade jag mig även för lite grann. Detta helt i onödan. Det visade sig att naturen är full av saker som man kan titta på i evigheter. Detta gäller tex stjärnor och stjärnfall, fåglar, flygfisk, fisk, delfiner, mareld och vågor. I princip var det väl bara delfiner och fåglar som man inte garanterat såg varje dag. Vad gällde stjärnfall såg vi detta ständigt så i slutet av resan hade nästan alla önskningar man hade på lager tagit slut.

Ett sista hot som man hört mycket om var hur mycket en atlantöverfart kan slita på våra inbördes personliga relationer samt hur lite tid och rum man har för sig själv. Detta var dock inte heller något problem. Ordspråket "vi sitter i samma båt" går att omvandla till ett levnadsätt (i och för sig anser jag att man nog bör agera efter detta ordspråk jämt - men det är ju alltid mycket svårare att leva som man lär) och håller man sig till detta går de flesta slitningar att undvika. Vad gäller enskildhet var inte detta heller något problem. På nattvakterna var man ju definitivt ensam. På dagarna fanns alltid någonstans att gå om inte annat så hade vi ju varsin avskild hytt/utrymme där vi sov.

Att segla över Atlanten var sålunda ingen direkt större bedrift varken psykiskt eller fysiskt. Däremot erbjöds nya och mycket annorlunda erfarenheter som absolut berikar ens person.

9/3

Vi fortsätter att gå fort och snittar nu över 7 knop vilket är ett drömmål. Vi inser att om vi håller denna farten kommer vi fram innan det blir ljust. Eftersom vi vill undvika detta (återigen på grund av inte alldeles tillräckliga sjökort) tas storseglet ned. Timingen är perfekt och 07.00 siktas land precis i soluppgången.

Det var ett helt otroligt ögonblick som är svårt att beskriva. Att sakta, sakta glida in i en lagun precis i soluppgången, efter 22 dygn till sjöss och höra fåglar, känna nya dofter, sakta konstatera att man seglat till en annan kontinent, se andra människor är en upplevelse som jag kommer att minnas i hela mitt liv.

Glada över att se land lägger vi till hissar "Pest flaggan" dvs signalen för att vi inte har pest ombord och att tullen är välkommen ombord för inspektion.

Tull och immigrations kontoret öppnar klockan nio vilket ger oss lite tid att börja förbereda för att Niklas, Emma och Linda skall mönstra på.

När klockan är nio går jag in på Tull och immigrationskontoret fullt med förutfattade meningar; Stressa aldrig någon - då kommer det ta dubbelt så lång tid samt detta kommer att ta tid för det är en h-e massa papper som skall fyllas i på rätt sätt. Mina förutfattade meningar var delvis rätta och delvis felaktiga.

När jag kom in stod där en väldig man i någon sorts uniform och höll på med en annan inklarerare. Tänkte att nu skall jag inte stressas varför jag bara stod tyst och väntade på min tur. Gubben blängde på mig och kom efter 10-15 minuter fram till mig och tämligen otrevligt frågande mig vad jag ville. På svaret "jag vill klarera in" så fick jag mig en mindre utskällning för att jag inte sagt något tidigare.

Å ena sidan kanske man kan "stressa" en myndighetsperson i Karibien å andra sidan kom en amerikan och gjorde detta 20 minuter senare vilket resulterade i en liknande utskällning som jag fick.

Stämningen på kontoret förtjänar att beskrivas. Kontoret var ganska litet. En bar-bänk avskärmade dock rummet så att ¼ fanns till besökare och resten till två tomma skrivbord med skinnstol bakom. Jag var där som kund nummer två men efter ca tio minuter var det säkert tio till som hade ärenden. En fläkt i taket blåste mot de två skrivborden och väsnades ganska mycket. Radion i bakgrunden skrålade ut någon sorts gudstjänst och lät så där härlig som en upphetsad svart predikant kan låta. De flesta som var i rummet var tämligen irriterade och hade svårt att se charmen i situationen.

Nu började dock karusellen. Jag fick underkänt i handstil. Jag skriver visserligen ganska fult men inte så fult. Det visade sig att allt måste skrivas med stora bokstäver. Annars är det bara att göra om. Eftersom jag först själv var tvungen att rätta till mina "misstag" och tull gubben sedan gjorde det en gång till, även min rättning förvandlades skriften på vissa ställen från hjälpligt läsligt till oläslig. Men det var tydligen bättre. Jag fyllde i alla våra namn, födelsedata samt passnummer och nationalitet på sex lappar.

Efter detta skulle det fyllas i huruvida man hade vapen ombord, livsfarliga droger (konstig formulering), Sprit, tobak osv. Eftersom jag ville svara nekande på allt detta men visste inte riktigt var och såg frågande på tull gubben. Han sade till mig att vänta men eftersom jag såg en annan som fyllde i hittade jag även det rätta stället och började fylla i "NO". När jag var klar kom tullgubben fram till mig i ny vrede. "Om jag säger att du skall vänta så skall du även det...." "Vet du vad stopp betyder?" "osv.." Allt detta sades medan han ändrade mina "NO" till "NOTHING".

Nu var emerllertid detta klart och nu väntade jag tillsammans med ett gäng andra trakasserade seglare bara på Immigrationsgubben som skulle stämpla passen. Eftersom det nu var så mycket folk på den arga tullgubbens kontor pekade han på några stycken av oss och sade att de utpekade kunde gå och ställa sig i kö till dörren bredvid, hos hamnkontoret. Eftersom han inte pekade direkt på mig stod jag kvar. Efter några minuter kom tullgubben fram och frågade om jag var döv, dum eller blind. Jag svarade med och sade ja med ett leende och gick in i dörren bredvid.

Hamnvakten var sur för att vi tagit en plats utan att fråga. Jag fick fylla i en ny omgång papper och krävdes på ca 300 kronor i startavgift. Eftersom jag sett folk innan mig betala med kort tog jag upp mitt. Det var dock inte möjligt att betala med kort första gången. Detta kunde alltså bara göra när man betalt kontant en gång!!. När jag sade att jag inte hade några pengar eftersom jag alldeles nyss landat här i Antigua och inte ens var klar med gubben bredvid tittade han oförstående på mig.

Jag sprang bort till banken och tog ut pengar.

När jag kom bort till hamnkontoret visade det sig, efter lite kö, att min lapp nu befann sig hos tullgubben igen. Jag gick in till tullgubben och blev utskälld för att min lapp fanns hos honom fastän jag inte betalt hos hamnkaptenen. Jag tog med mig lappen och betalade, efter visst köande, hos hamnkaptenen och sprang tillbaka till tullgubben. Efter lite köande fick jag äntligen ett av alla papper jag fyllt i samt stämplar i passet och firade detta med ett litet skutt hurrandes.

Sedan slängde tullgubbarna de övriga papperna på vad som i ett svenskt kontor skulle sett ut som en pappersåtervinnigshög.

Efter ca 2,5 timme var jag tillbaka till min frukost.

På inklareringskontoret fann jag även en lapp där det stod att vi skulle ringa till Niklas och Emma så fort vi kunde eftersom dom höll på att bli ruinerade av höga hotellkostnader.

Efter frukosten ringde vi till hotellet samt fortsatte iordningställandet av båten. Vi överfölls direkt av företagsamma människor som kunde fixa allt tänkbart. Det var särskilt en kille som kallades step-renter eftersom han hyrde ut landgångar som vi hade mycket skoj med under tiden i Antigua. Han blev litet av en privatguide.

Hamnen vi anlöpt hette English Harbour och var en historisk plats. Amiral Nelson hade från början fastnat för denna Lagun och gjort detta till bas för den Engelska flottan som låg i krig med den Franska om de olika karibiska öarna. Nu hade man restaurerat de gamla resterna och allt såg mycket kolonialt ut. Ett litet museum fanns där och skyltar här och var som berättade vad de olika husen använts till.

De bosatta folket vi mötte var samtliga Entrepenörer som vi hela tiden sade nej till. Alla tänkbara tjänster erbjöds i konkurrens med varandra. En som vi dock föll för var Miss Baltimore som hade en tvättinrättning. Detta var en jätte kvinna och gav "fat mammy brown" ytterligare ett ansikte. Vi överfölls av tusen argument varför vi skulle välja henne och ingen annan som vi föll för.

Bredvid oss låg ett par från Jersey som hade en underbar liten flicka på 4 år. Hon sade att hon gillade att segla och då speciellt "the rough part". Båtmodellen var en "Sweden Yacht" vilken dom var mycket nöjda med. Vi fick många tips av dem eftersom dom seglat omkring i karibien i ett halvt år.

Efter ett tag träffade vi Niklas, Emma och Linda. Ett kärt återseende på olika sätt.

På kvällen var det födelsedagsfest för Niklas. Det fanns en mängd olika ställen att gå till men alla ställen hade tydligen sina tider. Hur som helst fann vi att det i princip var som hemma att gå ut i Antigua eftersom det bara var turister och båt folk som var ute. Lite trist men kul att träffa lite nytt folk.

10/3

Efter en halvseg morgon begav sig Emma, Linda och Johan in till stan för att handla bland annat kamerabatteri. Niklas, Fredrik Urban och jag gav oss i gummibåten ut till ett rev för att snorkla. Det blev en fantastisk upplevelse. Känslan kan beskrivas som om man simmade om kring i ett jätteakvarium fullt med olika fiskar. Vi såg säkert ett drygt 15-tal olika fiskarter i allt från kamouflerade plattfiskar till neonfärgade fiskar i olika färger.

På kvällen tog vi det lugnt och gick till sängs efter en god middag.

11/3

På förmiddagen var det lite dåligt väder, dvs det regnade en liten skur, varför vi stannade i båten. Framåt lunch packade vi dock gummibåten och gav oss ut till sandstranden och revet vi dykt på dagen innan . Det hade börjat blåsa lite så det gick lite sjö. Detta resulterade tyvärr i att Fredriks ena simfena samt cyklop och snorkel spolades ut från stranden och ut i mycket grumligt vatten. Det tog fem glada gossar en dryg timme att finna alla grejerna.

De andra pojkarna sam ut till revet för att dyka medan jag försökte mig på att försöka vågsurfa med en luft madrass. Det gick inte alls och höll på att ta en ända i förskräckelse när jag bara kastades runt i en våg och schvischade helt okontrollerbart, i hög fart, tämligen nära korallrevet. Det gick bra i alla fall och nästa gång skall jag försöka med något styvare.

På eftermiddagen konstaterade Fredrik, Johan, Urban och jag att tiden spelat oss ytterligare ett spratt. Det kändes som vi varit i land en hel evighet. Atlantöverfarten kändes avlägsen. Den enda förklaringen vi kunde få fram var att kroppen måste vant sig vid ett "inte så hemskt mycket nya intryck" varför nu när massor av nya intryck bombarderade oss kroppen måste trott att det har gått motsvarande lika mycket tid som det tog på Atlanten att uppleva lika många nya intryck. Vad vet jag?

På sena eftermiddagen bjöd vi över Jerseyparet till vår båt eftersom dom var nyfikna på hur den såg ut.

Efter en lika god middag som vanligt gick vi en promenad. Vi fann då en restaurang av mer lokal karaktär. "The red Octopussy" serverade bland annat mat som var bra "For sexual healing". Restaurangägaren var en klar säljare och en stor "skitsnackman". Han serverade i alla fall mycket god mat och var underhållande.

12/3

På morgonen gjorde vi oss klara för att sticka till Guadeloupe. Nu måste man klarera ut samt, naturligtvis betala hamnavgiften. Hamnavgiften klarades denna gången med kort. Extraavgiftsfantasin var det inget fel på (bl.a sophantering extraavgift som var dock var obligatorisk och steg beroende på antalet folk ombord. Sophanteringen bestod i att man kastade allt i en container som dom sedan tömde i ett hål och tände eld på.

Vistelsen som sträckte sig över tre dygn kostade dryga 1200 kronor men då ingick ju en upplevelserik och dyr inklarering.

På eftermiddagen passerade vi ön "Montserrat" som nyligen genomlevt ett större vulkanutbrott - och visst såg vi lite rök runt omkring bergstoppen.

Vi ankrade upp utanför Port Louis för att invänta solljuset inför morgondagens navigering i mangroove träsken.

13/3 Fredagen den...

Efter frukost och lite snorklande tog vi upp kroken och satte kurs rakt in i Mangroove träsket som skiljer Guadeloups två öar åt. Till en början var det ganska gott om vatten under kölen men kanalen smalnade och blev allt grundare. I vår Pilot (en bok där allt står) stod det att man skulle ta denna kanalfärd mer som ett annorlunda äventyr än något annat. Tillslut hade vi, enligt ekolodet, ca 40 centimeter under kölen om vi gick där det var som mest vatten.

Mangrooveträsken var ungefär som man väntat sig - en kort skog som dyker upp ur vattnet. Vi ankrade upp alldeles intill en bro och, vad som kändes, precis i slutet på Guadelouopes flygplats (när jet-planen startade vibrerade dörrarna i båten). Bron öppnade sig en gång per dygn - klockan 04.30 på morgonen. Varför funderade vi en hel del över.

Vid flygplats-ankringsplatsen fanns redan ett franskt par som bekräftade broöppningstiden. Efter ett tag kom en amerikanskt flaggad segelbåt som när de skulle ankra upp satte sig rejält i dyngan. Besättningen bestod av två killar som transportseglade båten åt ägaren. Mycket lugnt förklarades grundstötningen med datumet. Vi hjälpte dom loss vilket dom var tacksamma för eftersom det var högvatten och nästa högvatten inträffade strax efter det att bron stängt.

Kvällen ägnades åt att utforska kanaler och "insjöar" i träsken. Det var gott om fiskar som hoppade och fåglar som lät. När solen gott ner och allt blev kolsvart blev det snudd på kusligt om inte annat så kände jag att jag inte behärskade miljön fullt ut om jag skulle bli strandsatt där.

När Urban, Fredrik och jag själv anlände från expedition två (vår jolle tar bara fyra personer som mest) hade myggnojan brutit ut hos Niklas, Emma, Johan och Linda. Inte en lampa var tänd, alla luckor var stängda och de satt och åt middag nere i salongen. Det kan nog ha varit upp åt en 35 grader och en hög, hög luftfuktighet. Utanför var det bara några enstaka myggor så vi stannade utanför. En efter en kom dom upp med ungefär samma illröda ansikte och sakta gick deras myggnoja över. Urban, Fredrik och jag hade ganska roligt åt detta.

14/3 Far jag, jag blir inte klok på min cocosnöt

En halvtimme innan bron öppnade tog vi upp ankaret eftersom man förväntades ligga alldeles intill broöppningen en kvart innan för om inte bromannen såg någon där då åkte han (enligt Piloten som vet allt) hem och sov. Vi var fyra båtar varav ingen ville åka först. Tillslut stack Fransmannen i väg och vi följde tätt efter i kölvattnet. Det hade ju inte varit någon direkt höjdare att gå på grund just vid detta tillfället...

Efter att väntat vår kvart öppnade bron precis på klockslaget 04.30 vilket jag blev ganska förvånad över efter mina tidigare erfarenheter om tidhållning i karibien. Innan bron öppnat sig helt ropade brogubben "avance". Alla båtar var ganska tveksamma eftersom bron bara öppnade en liten springa men vi blev påmanade ytterligare.

Efter att ha passerat första bron blev det race till nästa. Eftersom kanalen fortfarande var ca två meter djup som mest och inga bojar fanns och det var beckmörkt ville man vi inte köra direkt fort. Detta märkte brogubben som skrek på oss i megafon "Go go go - you are off in five minutes" varpå vi gasade upp till max fart.

Efter några minuter förstod vi varför broarna öppnade som dom gjorde. Landningsbanan startade bokstavligen talat i vattenbrynet, varför en mast i vägen förmodligen skulle vara ödesdiger för alla parter. När broarna öppnades stängdes sålunda hela flygplatsen av.

Vi hann till den andra bron som öppnade precis innan vi kom fram. På andra sidan väntade ett nytt gäng som väntade på sitt race.

Nu unnade vi oss att köra i lite mer vanlig takt och mötte efter ett tag en eftersläntare som körde mycket fort. När vi passerade dem skrek vi först på engelska som vi ändrade till svenska att det var väldigt väldigt bråttom. Dom höll med.

Vi angjorde Pointe a Pitre i gryningen. Att klarera in var en betydligt enklare procedur och det kostade dessutom ingenting! Dom talade t.o.m. engelska fast Guadeloupe fortfarande tillhör Frankrike.

En, som vi tycker rolig anekdot, är att Niklas hade med sig ett nummer av en båttidning som specialiserat sig på långfärdssegling och då speciellt dem som seglat över Atlanten då när vi från början tänkt göra detta. Sex artiklar om sex olika besättningar. En av dem träffade vi redan i Antigua. I Guadeloupe träffade vi ytterligare två besättningar och senare i St Lucia ytterligare en besättning.

På dagen åkte vi till staden. Detta var givande ur många perspektiv. Marinorna i Antigua och Guadeloupe kan man kalla "fattigdomsfria". Nu åkte vi buss igenom kåkstäder som kanske skulle kallas skjulstäder. Här fanns många som såg extremt fattiga ut. Inga system såg ut att vara utbyggda och rännstenen förtjänade sitt namn.

Morgondagen var valdag och valaffischer stod att finna överallt. Vilka som dom fattiga höll på gick inte att ta miste på. Att denne kandidat skulle förlora var dock troligt enligt några vi pratade med. Ett 15-tal ytterligare kandidater fanns att välja på varav en var "Rasta man".

I staden splittrade vi oss. Urban och jag gick på mokasinjakt i en tryckande värme. Allt var stängt så vi hamnade tillsist på en bar. Med 100 franc på fickan beställde vi in varsin öl. Dom kostade 36 franc. Vi kostade på oss att beställa in ytterligare ett par öl denna gången en storlek större. Dom kostade 72 franc. Inte helt lyckat alltså. Urban gav sig av på bankomatletarexpedition - utan framgång! Där satt man förhållandevis äckligt rik och kunde inte betala. Ganska pinsamt. Till slut erbjöd en bordsgranne sig att lösa oss ur denna ganska pinsamma situation.

Eftersom vi inte heller hade pengar till buss fick vi traska ca 45 minuter genom skjulstaden. Vi blev tack och lov inte rånade på våra icke-pengar i realiteten. Bara med ett gäng blickar.

Vi tittade även in på Universitetet som låg där. Här kände jag igen mig mer. Långa korridorer med föreläsningssalar här och var samt miljoner lappar om vad som såg ut som "köp och sälj kurslitteratur"-lappar. I mitt nästa universitetliv skall jag studera här.

På hela hemvägen hade vi sett fram emot några kalla öl som vi lagt i kylen innan vi stack in till staden. När vi kom hem till båten blev vi dock mäkta besvikna. Dum konstruktion i kombination med "handhavande fel" hade brutit av termostatsladden så de kalla ölen var bara 27 grader kalla.

På kvällen kom en av de två killarna vi hjälpt loss från grundet i mangrooveträsket kvällen innan över med en flaska wiskey. Peter var från England och kvällen spenderades mestadels skrattandes åt olika Monty Pyton skämt. Peter hade för övrigt en ganska udda bakgrund. Han var i ca 30-35 årsåldern. Han hade inte seglat någonting ända tills förrän ett halvår sedan. Innan dess hade han arbetat som antikmöbelmäklare på de finare gatorna i London. Nu hade han alltså sadlat om och var för tillfället mycket nöjd med sitt val.

Vi gick omkring för att leta folk som ingenstans fanns att finna. Istället utvecklades "cocosnötsdisskusionen". Helt okunnigt hävdade jag å det bestämdaste att mogna cocosnötter var mörka och håriga och inte gröna. Mitt bästa argument var att man inte kunde varken skaka eller pricka ner dem med stenar -alltså är dom omogna. Urban klättrade till sist upp och plockade ner några få klargjort den bittra sanningen. Inne i det gröna ligger en lurvig, luddig kärna. Alltid lär man sig något.

15/3 -"Dr Livingstoone I presume"

Vi hyrde två bilar och gav oss iväg mot ett vattenfall. För att komma till detta vattenfallet erbjöds vi en fantastisk promenad genom regnskogsdjungel på ca en timme. En hjälpligt ordnad turiststig. Helt ordnad var den dock inte och vi mötte iallafall en människa som varit tvungen att vända på grund av ofördelaktig djungelfysik. Att gå igenom djungeln var en ny upplevelse. Ljud över allt. Vi såg bland annat några kolibris och hoppades, förgäves, på att få se en fotomarodörs fågel a´ la Kalle Anka.

Med jämna mellanrum mötte vi några andra svettiga djungel och vattenfallsbeskådare. Jag ville gärna se hur väl dessa vita, oftast franska, turister kunde sin engelska koloniala historia och passade på att sticka fram handen och säga "Dr Livingstone I presume". Iallafall de turister som jag mötte var inte insatta och tittade förhållandevis konstigt på mig.

På djungelpromenaden fick även tillfälle att svinga oss i lite lianer skrika ahiahiahiaj och känna oss mäkta malliga.

När vi kom fram till vattenfallet visade sig detta vara rena paradis avbilden. Det var typiskt ett sådant där ställe som man bara tror finns i resebrochyrer och inte i verkligheten. Så istället för att jag skall försöka göra en beskrivning, som ändå inte gör vattenfallet och dess omgivning rättvisa, kan ni i stället blunda och försöka minnas en sådan där broschyr och tänka er in i den bilden och addera ljud och lukt.

Vattnet i vattenfallet var kallt och skönt att simma i. Att vara precis under var helt omöjligt. Vatten som faller 20 meter är förvånandsvärt hårt. Det gick dock att gå innanför det fallande vattnet med mycket vilja. Hädanefter kommer jag dock betrakta alla filmhjältar som vistas i eller omkring vattenfall med stor skepsis. Scenen i "Den sista mohichanen" är en sådan film. Luften går nämligen knappt att andas på grund av den höga luftfuktigheten. Sedan låter det väldigt, väldigt mycket.

Efter detta ville vi försöka få tag i lunch. Alla restauranger var stängda vilket vi tror kanske berodde på antingen att det var söndag eller kanske rent utav med anledning av valdagen. Ni vet hur det känns att dricka något som man antar vara en viss sak men visar sig vara något helt annat. I vanliga fall kanske detta andra kan vara gott men som sagt inte när man väntar sig något annat. McDonalds var det enda öppna stället...

Eftermiddagen ägnade Urban, Fredrik och jag till att finna en billig, bättre begagnad surfbräda medan Linda, Johan, Niklas och Emma badade och gick en runda till i djungeln.

16/3 Eau de Dover

På morgonen fann vi två kackerlackor. Detta är relativt bra eftersom många får ombord dem redan på kanarieöarna. Eftersom dom bara var två och relativt små vände vi uppoch der på salongen för att jaga eventuella kompisar till dessa. Vi fann inga mer kackerlackor men kanske några ägg. Däremot fann vi vatten som vi fyllt på i Dover i gamla mineralvattenflaskor. Innan jag hann hälla ut dessa vattenflaskor gjorde jag ett tämligen dumt misstag genom att dricka upp en av dessa flaskorna i god tro om att det var en fräsch. Det var inte roligt att hitta den odruckna fräscha flaska lite senare på eftermiddagen.

På kvällen hade vi grannbåtens son på besök. Han var ca 30 år och kom från Schweiz. Vi kom ganska snabbt in på det uppenbara samtalsämnet; världsmedborgares svårigheter att skilja på våra länder. Thomas beklagade sig över att alla associerade till Sverige vilket skulle bero på Volvo och flickor. Thomas som varit på resande fot i ett antal år konstaterade att amerikanarna var särskilt dåliga på att skilja Sverige och Schweiz och gav dem samtidigt en känga för ganska dålig allmänbildning. Det var därför ganska roligt, tyckte jag, att Thomas visade sig vara mycket förvånad över att så många nya länder dykt upp runt omkring östersjön på senaste tiden som han inte hört talas om innan. Han berättade om en kompis som varit öster om f.d. östtyskland och berättat om resor till tre små länder på L-någonting och undrade om jag möjligen visste något.

17/3 Akta den mösgubben där!

På natten retunerade kroppen Dovervattnet med en rasande fart på alla tänkbara sätt. Sådant tar på krafterna.

Eftersom dagen blev lika varm som vanligt späds en maginfluensa på ganska bra om man inte kan dricka något. Jag gick sålunda i däck och blev inte mig själv lik förrän två dygn senare.

Efersom vi inte funnit någon tillräckligt billig surfbräda på Guadeloupe stack vi söder ut till "the Saints" som ligger söder om Guadeloupe. På vägen dit fick vi se den största tromb jag sett hittintils. Inte alls långt ifrån oss faktiskt och den gick från vattnet rakt upp i himlen.

På "the Saints" hade UCPA ett centrum där man bland annat erbjuder sina resenärer surfskola. Kanske hade de någon gammal, halv paj, surfbräda som vi kunde köpa billigt. När vi kom in i viken var det fullt med katamaraner och tränande surfelever. Verkade bra. Eftersom vi ville ankra någorlunda nära stranden var vi tvugna att plöja rakt igenom drösen. Som allt annat är det ganska svårt att exempelvis styra en surfbräda innan man lärt sig detta. Urban gav därför Johan, som stod till rors en varning: "Akta den mösgubben där" syftande just på en elev som lärt sig stå upp och segla hjälpligt men ännu inte hunnit till andra kapitlet "styrning". När han hörde Urbans då ganska gälla bohuslänska röst undrade han på dalmål om även vi var svenskar. Så kan det gå.

UCPA hade en intressant bräda till salu men vägrade att ge oss ett pris på densamma förrän morgonen därpå. På ön fannas dock ytterligare ett ställe som Urban och Fredrik gående begav sig till. Dom gick dock vilse men hittade till sist upphämtningsplatsen där Niklas låg och väntade. På hemvägen tog bensinen slut och åror stod tillbuds. Alla som rott i gummibåt i måttlig motström och måttlig motvind vet hur otacksamt det är. Dom tog 100 årtag var och byttes av fem gånger.

Eftersom vi hade ett halvt om halvt pressat tidschema för att lämna Emma på flygplatsen på St Lucia gick vi på natten vidare mot Dominica.

18/3 Oscar - all service

Vi ankrade upp i en palm alldeles utanför Oscars hus. Oscar gick att läsa om i Piloten och gick att lita på. Han fixade allt tänkbart. Han fixade bland annat en djungeltur som de andra gick iväg på (jag var fortfarande alldeles för sjuk för att orka med en djungeltur).

Djungelturen hade gjort stort intryck på de andra. Bland annat kom dom hem med en ryggsäck grapefrukt efter att ha besökt tre vattenfall.

Det var tänkt att de andra skulle klarerat in på förmiddagen innan djungeln men tullgubben ansåg sig för stressad och bad oss komma tillbaka. Nu var det eftermiddag och vi blev approcherade av en kustbevakningsbåt med kulsprutor och tämligen allvarliga tjänstemän. Nu var det dags för oss att bege oss dit lät dom meddela. Eftersom mitt namn står på en del papper brukar jag klarera in och eftersom bara en kapten, vilken vi saknar, får skriva under papperna har vi sagt att jag skriver under. Och eftersom jag skrivit under tidigare hade det sett konstigt ut om någon vi bytt kapten så Niklas och Emma tog med mig till tullen.

Inklareringen gick hyggligt smidigt med, som vanligt, en liten liten lustighet. Vi var där en kvart innan de stängde klockan 18. Tjänstemannen hade dock tagit middagsrast och väntades tillbaka om ca en timme. Men efter 18 fick man betala övertid vilket är ganska dyrt. Samtidigt var det så att vi ville lämna landet dagen därpå varför vi ville passa på att samtidigt klarera ut. När tullgubben återvände ca 19.30 gick han med på att inklareringen inte behövde kosta övertid eftersom vi var här innan klockan 18. Däremot fick vi inte klarera ut utan att betala övertid. Om detta berodde på att vi anlänt först 17.45 och att ingen omöjligtvis kan hinna klarera in på en kvart vågade jag inte fråga om.

Vi log och lovade att återkomma imorgon.

På hemvägen gick motorn sönder alldeles i början av tillbakaresan. Vi rodde därför i omgångar. Rodd uppställningen denna afton var inte riktigt lika kraftfull som gårdagskvällen. Sträckan var inte lika lång men kom att bli ganska ansträngande för Niklas som hade kraftig träningsverk från gårdagen, Emma som i och för sig är en stark liten flicka samt för mig som inte var frisk.

När vi äntligen kom fram till båten väntade en mycket god förrätt som jag fick ner. Urban saknades dock vid matbodet och kom att göra detta i ett dygn framöver.

19/3 15 ungar och 49 barnbarn

På förmiddagen bar det iväg med lagad jolle för att klarera ut. Eftersom det var lunch fick Johan och jag en timme att spendera i staden vilket var min hittils enda kontakt med Dominiqe. Folket i staden var vänligt som vanlig och hjälpsamt. Vi hamnade på ett fik där jag beställde in en varm cola pga magen vilket var mycket uppseendeväckande. På radion blev det dödsannonseringsdags. Det började med en annonsering av ett dödsfall varpå alla anhöriga rabblades upp. På ca en kvart hann radiomannen med tre namn eftersom alla hade 12 systrar och bröder, 15 ungar, i ett fall upp till 49 barnbarn och slutligen en handfull barnbarnsbarn.

När vi kom tillbaka satte vi kurs på St Lucia. Ett knappt dygns bidevindssegling låg framför oss. Vinden var mycket konstig och i byarna kunde vinden accelerera upp till det dubbla varför vi fick reva.

20/3

Överseglingen blev förhållandevis stökig men gick fort och i gryningen ankrade vi upp i viken utanför hamnen.

Linda fick en släng av magsjukan men repade sig relativt fort.

På förmiddagen klarerade vi och såg genast fyra andra svenska båtar. Nu kändes det äntligen som vi var i kapp de andra som stuckit "i tid från Sverige".

Bland annat träffade vi Ivarssons som är far och mor till Magnus som vi känner genom vår scouttid.

På kvällen var det "street party" vilket var en fantastisk upplevelse. Festen kan beskrivas som att turister tittar på de bofasta som dansar helt förtrollande. Sedan säljs det en massa och folk bara dansar och gungar med. Vi var tyvärr mycket trötta efter den stökiga natten till sjöss men det kändes som en minifestival.

21/3

På natten slog magsjukan till mot Niklas som gick i däck ett dygn framöver.

Han missade då en höjdare - Besök och lunch på Ivarssons båt. Fantastisk lunch och fantastisk båt.

Kvällen ägnades åt reparationer av den surfbräda vi köpt av hamnkaptenen.

22/3

På natten grattade vi Linda på 25 årsdagen med riskaka, nutella och siffror och bokstäver utsnidade i morot.

Emma skall nu lämna oss om någon timme och det är dags att sluta. ------------------

Atlantöverfarten är en lätt match. Västindien är både överskattat och underskattat. Det kan vara mycket dyrt om man inte känner till hur man skall komma billigt undan men å andra sidan bjuder karibien på en otrolig natur och klimat och man kan fortfarande komma bort från de värsta turistområdena om man vill.

Alla vi träffar säger att det blir bättre och bättre ju längre söder ut man kommer.

(Mormor: Vi ha sett följande fåglar som vi kan sätta ett namn på: Rödnäbbad tropikfågel, Fregattfågel, Havssula, Pelikaner samt kolibries. Sedan såg vi några små svarta fåglar som var fantastiska akrobater.)

Snart är det vår i Sverige va?

Hälsningar,

Kalle och besättningen på Attuttalör.

Om Attuttalör