Del 4 - I Västindien

22/3 Tina!

Niklas och Fredrik följde Emma per lokalbus till St Lucias Huvudstad Castries. Vi andra bogserade ut vår nya vindsurfarbräda för första gången. Ivarssons följde med och coachade. Vindsurfandet gick väl inte helt som på tv men vi skyller preliminärt på för lite vind (brädan sjunker nämligen om man står på den men planar om man får upp fart).

Efter ett tag letade sig Fredrik och Niklas ut till stranden. Dom hade träffat Tina. Det var ganska roligt eftersom vi tidigare samma dag ringt till hennes föräldrar och fått beskedet att hon nog är i Grenada.

På kvällen var det födelsedagsmiddag på baren och det var otroligt gott.

23/3 Cricket

På förmiddagen bjöds vi på kaffe hos Ivarssons och begav oss därefter ut i viken för att fortsätta våra surf försök. Denna gång med viss framgång för framförallt Urban men även jag lyckades komma upp och segla några meter.

Framåt eftermiddagen gav sig Niklas i land för att ringa medan jag skulle försöka finna en berömd Jazzklubb som låg i nationalparken innanför där vi ankrat upp. Johan och Linda gav sig i land för att klättra lite i bergen.

Direkt när vi kom mot land kom en myndighetsperson springandes emot oss. Det var strängeligen förbjudet att ens gå i land om man inte betalade nationalsparksavgiften på ca 30kr. Eftersom vi nu bara hade korta ärenden (Johan och Linda hade simmat i land varför de helt ovetandes bröt mot denna regel) ville vi inte betala men Crickettricket lyckades även denna gång.

Crickettricket går ut på att fråga myndighetspersoner eller andra nyckelpersoner som har befogenheter att göra livet lite svårare för folk om hur det går i Crickettuneringen mellan Västindien och England. I Antigua lärde jag mig detta trick, dvs att bara vara intresserad av Cricket vilket fungerade bra. Efter ett tag avtog dock cricketrickets effekt till att nästan fungera omvänt. Efter ett tag förstod jag varför. Turneringen mellan Västindien och England hade börjat och Västindien hade förlorat de två första matcherna. Nu visste jag emellertid att Västindien denna sista dagen på turneringen hade vänt rejält och ledde ointagligt över britterna. Sålunda var det Ok att ringa ett samtal samt fråga om Jazzklubben var öppen utan att betala nationalparksinträde..

24/3 Valar!!!

Efter lite snorkling och badning gav vi oss framåt eftermiddagen iväg mot Martinique. På vägen fick vi, till framför allt Lindas och Niklas stora glädje besök av delfiner. Delfiner är iochförsig alltid lika roligt att få besök av och dessa var de största vi sett hitintills. Efter en stund upptäckte vi även att två "Pilotvalar" simmade under båten. Detta var en fantastiskt känsla att ha dessa stora djur som bara gled fram som skuggor under och bredvid skrovet. Dom var ca 4-5 meter långa och kom upp för att andas lite då och då. Nu vet vi hur det låter när valar andas. Hålet på ryggen var ungefär lika stor som en knytnäve. Vi läste senare att ett andetag är ca 400 liter stort. 90% av dessa liter passerar på 1 sekund - därav fontänen och ljudet.

Någon timme efter det att solen gått ned angjorde vi St Anne. Vi lös oss fram med vår strålkastare och fick se massvis av fisk som hoppade efter strålen. Allt var frid och fröjd med undantag av en skrikande tysk som skrek något till oss på tyska som vi inte förstod. En välvillig tolkning är att han varnade oss för något.

25/3 Markus the man

På förmiddagen tog vi oss de sista metrarna in till Martinuqes finaste marina "Le Marin". På vägen såg vi Ivarssons som försökt ta sig in på Marinan i två dagar men inte fått plats. Ovetandes om platsbristen lade vi till vid bryggan men blev omedelbart bortkörda. Vi ankrade upp brevid Ivarssons som bjöd oss på kaka. Niklas, herr Ivarsson och jag gav oss in till Marinan per dinge (vi "dingade" alltså in = ett nytt verb är uppfunnet) för att förhandla om platser. Som verkar vara vanligt i Franska länder fick vi inget besked förrän chefen kom tillbaka. Chefen väntades tillbaka efter "ett tag" dvs klockan tre eller fyra eller varför inte klockan fem.

Vi gav oss tillbaka till båten och ropade upp marinan efter "ett tag". Vi fick en plats och eftersom Ivarsson väntat längst fick dom platsen. Niklas och jag följde dock med som "hoppiland kallar" och möttes av Markus. Markus förklarade att han var "the man" i marinan (dvs inte formell chef). Markus the man var lite mer flexibel och ordnade efter ett tag en plats även åt oss.

På kvällen bjöd vi Ivarsons på middag. Niklas och jag var kockar och gav oss dumt nog in på Crêpes vilket innebar att ett gäng pannkakor måste stekas eftersom vi var åtta personer. Salongen brukar vanligtvis vara ca 30 graden varm men nu blev det varmare. Niklas och jag insåg att vi behövde en dusch innan middagen för att överhuvudtaget vara rumsrena. När vi var som mest sugna började det regna kraftigt. Då såg vi en ganska rolig syn; två killar från grannbåten rusar upp, nakna med schampo i handen, hinner precis tvåla in sig innan regnet slutar, sätter sig i sin dinge, dingar över viken till marinbaren och kommer efter ett tag tillbaka med två andra kompisar och försvinner slutligen ner i båten. Vi frågade dem om duscharna fortfarande var öppna vilket de inte var så vi duschade till slut i båten.

Middagen var, om man får säga det själv - god.

26/3 Acid Jazz

Johan, Linda och Fredrik gav sig direkt efter frukost iväg för att göra en storinhandling. Det har sagt oss att Martinique är den "sista" ön att handla på, inte för att priserna är låga utan snarare eftersom det finns ett utbud som vi är vana vid hemifrån. Urban, Niklas och Jag städade båten eftersom stekoset från gårdagens creperi lagt sig över allt.

Eftersom det var fredag siktade vi på att gå ut till St Anne igen eftersom det fanns ett diskotek där. Sagt och gjort och vi ankrade upp bredvid vår vän tysken igen. Denna gång hörde vi dock inte ett ord. På eftermiddagen dingade vi in till den lilla byn som var ganska trevlig. Där fanns ett Hotell som hette "Hotel de Wille" vilket påminde mig om en av alla cheferna jag hade på mitt tidigare jobb i Stockholm. Tyvärr fanns inga vykort med hotellnamnet på vilket tog ungefär 25 minuters teckenspråk, charader och teckningar att få reda på.

Senare gick vi en bit för att rekognosera kvällens ställe. 50 francs inträde och "Acid Jazz" avskräckte oss från detta ställe. Ett ställe till fanns att kolla turisthotellet Club Mar. Där kostade det 200 franc och det blev en stilla kväll på båten istället.

27/3 "Penalti"

Efter en super frukost (featuring nya råvaror) satte vi kurs på en vik halvvägs till Fort de France där vi imorgon skall plocka upp Fred och Gisela som skall hälsa på oss under några veckor. Innan dess skulle vi dock klarera in eftersom vi missat detta två dagar i rad. Vi puttrade sålunda in till La Marin igen. Bestämmelserna är sådana att man inte får gå iland innan man klarerat in och klarera in måste man göra inom 24 timmar från det man anlänt till det nya landet. När jag gick in på kontoret var jag alltså lite beredd på trassel eftersom vi brutit dessa två regler. Som tur var tjänstemannen dålig på engelska och jag oduglig på franska. Han var relativt trevlig tills dess han förstod att vi brutit mot reglerna. När han väl förstått detta började han högt muttra "penalti" vilket jag gissade mig till vad det kunde betyda. "Dum-svensk-som-inte-förstår-någonting-tricket" fungerade dock som smort. Förmodligen betydde "penalti" merarbete för tjänstemannen som slutade muttra efter ett tag och bara såg sur ut.

Efter den lilla pärsen stack vi iväg. Då brakade lilla helvetet löst: Ibland glömmer man att sjöstuva. Att glömma detta lite då och då är ganska bra eftersom lilla helvetet brukar braka löst då. Då får man sig en läxa som man glömmer efter ungefär en månad. När man inte glömmer att sjöstuva är allt lugnt,tyst och inget går sönder. Om man glömmer sjöstuva en gång i månaden har man alltså haft det bra riktigt länge, kan man trösta sig med. Nu hade det dock blivit dax för oss att glömma...

Vi hade inte sjöstuvat ölet, vinet, eller vattnet vilket vi började med när vi såg hur korta, elaka och höga vågor tornade upp sig i vår väg. Samtidigt som allt i salongen började flyga omkring krossades en ölflaska som Fredrik höll på att stuva. Samtidigt gick gummibåten i sönder och började halvt om halvt sjunka. När vi som mest slet med gummibåten tappades dess ankare med kätting i samtidigt som två fendrar flög överbord. Mycket att göra samtidigt och alla var fullt sysselsatta med olika bärgningsprojekt. Linda fick styra men eftersom sjön bröt kraftigt och olika bärgningsprojekt var igång var det en ganska svår uppgift att styra så att alla var nöjda. Linda klarade det dock galant även om hennes min inte alltid var glad.

Det ordnande till sig och vi gick in mot vår vik och upptäckte "True Love" och Ivarssons. Vi gjorde upp om att vi skulle rigga upp grillen och fixa potatis åt oss alla och äta detta hos Ivarsson vilket var en ganska smidig lösning Eftersom åtta personer i vår båt är trångt men inte lika trångt hos dem. Urban och Niklas riggade sålunda upp grillen på stranden och använde lite nerdimpta grenar som virke. Det tog sin lilla tid men fick tyvärr värmas på i Ivarsons ugn. Det blev emellertid ypperligt gott mycket tack vare Johans super marinad.

Efter middagen fick vi Herr Ivarsson till att smaka whiskey tillsammans med oss eftersom han inte lärt sig tycka om denna goda dryck ännu. Han lärde väl sig inte riktigt men vi tog ett litet steg tillsammans med Lars den kvällen.

28/3 Fred och Gisela

Efter lite snorkling på morgonen var det dags att sticka vidare till Fort de France för att möta upp Fred och Gisela på flygplatsen. Eftersom grillen inte svalnat tillräckligt fort dagen innan och gummibåten fortfarande var söndrig simmade jag in till stranden för att hämta den. Grillen ryms i en plast portfölj och när jag stod där på stranden med en portfölj i handen och tittade ut mot vår uppankrade båt gick tankarna osökt till en sämre agent film och jag kände mig som en modigare agent. Prova själva får ni se.

På vägen blev det lite tid över för läsning. Jag hade hittat en bok som jag fick i avskedspresent av min chef som handlade om ett ungt göteborgskt par som byggt sin båt och seglat jorden runt för ett gäng år sedan. Mycket kändes igen och särskilt roligt var det att vi tagit i princip exakt samma rutt som oss och att det fanns en del fotografier på hamnar vi besökt. En annan rolig detalj är att "Britta" skrivit ett brev hem där det stod "Nu förstår jag varför man kallar det "den blå Atlanten"" vilket i princip är ordagrant vad jag själv skrivit i ett tidigare brev. Nu har dom dock "seglat om oss" eftersom dom är halvvägs över stilla havet.

När vi kom fram till Fort de France ville vi hitta en marina eftersom gummibåten var under lagning. Det fanns till en början inga men till slut hittade vi en liten privat marina och lade till på en stängd sjömacks brygga. Omgivningen var inte vad man kanske förknippar med Västindien. Vi låg längst inne i en industrihamn med containers på ena sidan och kåkstäder på andra sidan. I vattnet flöt en död fisk förbi och efter att ha legat där ett tag började det regna stora sotflagor från himlen. Vi blev emellertid bortkörda och Urban och Fredrik ankrade upp strax utanför bryggan medan Johan och Linda inspekterade staden och Niklas och jag gick för att möta Gisela och Fred via ett besök hos en svensk båt med samma skrov som oss.

Det var två svenska par i båten. Tanken var att det ena paret skulle åka hem och låna det andra parets hus medan det andra paret lånade deras båt. Dom var trevliga och bjöd oss på öl och gav oss många, förhoppningsvis, bra tips om vår fortsatta färd söder över som baserades på deras två år i Karibien. Två givna teman dök upp; kriminaliteten i Karibien och frågan om man skall eller inte skall skaffa sig ett visum när man skall till Venezuela. Dom liksom vi hade hittills inte, som tur är, råkat ut för kriminalitet men det är en fråga som i princip skall bockas av och dom liksom vi har inte heller träffat någon personligen som råkat ut för något värre men däremot hört massvis av mer eller mindre hemska historier. Måttot är: var alert och medveten om riskerna men var generellt positiv. Frågan om visum blir att vi nog kommer att söka detta eftersom det inte tydligen inte är roligt att dra på sig myndigheternas onda öga.

Planet var lite försenat men jag hade roligt tillsammans med en tvåårig fransk flicka som var mäkta stolt över en liten bil som vi körde fram och tillbaka över det platta vänt golvet. Resan hade tydligen gått bra men när vi kom fram till marinan var portarna låsta. Niklas hoppade över staketet men blev sekunden efter verbalt avrättade av en ilsk vakt som var så där ilsk som man kan tänka sig att bara fransmän kan bli. Taxichauffören räddade dock oss och vi blev insläppta.

Efter att ha flyttat oss till ett ställe som motsvarar Västindien lite bättre bjöd Fredrik på kall drink, Linda på toast med crabbfishröra och slutligen bjöd Johan på gratinerad skinka med lök och äpple följt av ostbricka.

29/3 Stora fiskar

På morgonen var gummibåten lagad. Tyvärr var två proppar borta och vi fick reda på att en Zodiak återförsäljare fanns i La Marin så vi beslöt att åka dit igen. På vägen träffade vi på en stor val som låg, förmodligen sovandes, vid ytan. Denna val var ca 7-8 meter lång och helt ensam.

Senare fick vi en Barracuda som var 12,5 cm mellan ögonen och 1,4 meter lång. Tyvärr finns det risk för att stora Barracudor är giftiga varför vi beslöt att slänga i den igen. Att slänga i en sådan stor fisk i stället för att äta upp den är alltid ett svårt beslut. Några dagar senare frågade vi två killar om det går att veta huruvida fisken är giftig eller ej. Dom svarade simultant att det finns bara ett sätt; killen till höger sade att man skulle slänga i en silverbit när man kokar fisken medan killen till vänster sade att om den hade blåa ben så kunde man inte äta den. Hur som helst kände dom till en kille som blivit fisk förgiftad och tappat alla tänder. Den slutliga rekommendationen var att någon fick testäta....

På kvällen hällde Johan kokhett spaggettivatten och köttfärssås på foten vilket, som alla förstår, är en svår pina och vi beslöt att äta ute. Detta var inget dumt beslut eftersom det var otroligt gott. Själv drabbades jag av "matslaget" (=precis lite mer än proppmätt) vilket dock är en ganska angenäm pina.

30/3 Fixaredag

Olika projekt sattes igång med blandad framgång; gasolfyllar jakt, motormekande, Zodiakproppjakt, tygsjakt, utklarering samt betala marinan för natten. Gasoltuberna gick inte att fylla på eftersom fransmännen bara har ett system som går på tvärs med övriga världen. Motormekandet gick sådär eftersom gängorna på en skruv gick sönder varför halva tiden gick åt att fixa en ny skruv. Zodiakproppjakten gick bra och vi fick några proppar gratis. Tygjakten gick sådär. Vi fann inget nylontyg men det dög åt den vindfångaren som vi sydde ihop. Vindfångaren fungerar som en fattigmans aircondition och monteras upp så att vinden leds ner i förpiksluckan för att öka luftgenomströmningen i båten. Utklareringen gick smärtfritt men när jag skulle betala marinan blev det dags för svenska-engelska-teckenspråk för att förklara att vi på nytt ankommit förra natten och inte legat där sedan den 25:e samt att vi redan betalt för den förra natten
Till slut ordnade allt upp sig och vi ankrade upp vid St. Anne på nytt.

På kvällen pikade Linda Urban för hans morgontempo. Urban svor att han skulle avgå klockan sex morgonen där på.

1/4 April, April

Klockan fem i sex drog Urban upp kroken med hjälp av lite andra morgontrötta besättningsmedlemmar och satte kurs på Rodney Bay, St Lucia i första hand för att fylla gasoltuber. Linda kände ett visst tvång att även hon gå upp men gick strax därefter och gick och lade sig till Urbans högljudda förtjusning.

Eftersom det blåste ingenting och dessutom från fel håll blev det motor hela vägen. På vägen testade vi att stå på vår nya surfbräda vilket gick bra för de flesta.

När vi närmade oss ropade vi upp marinan i Rodney Bay vilka kände igen oss varpå Vince gav oss en bra plats. Direkt efter att vi lagt till kom den vanliga frukt killen och ville sälja sina grejer. Ett maskingevär ville vi ha men det kunde han bara fixa om han fick reda på vem vi skulle skjuta på.

Inklareringen gick förhållandevis bra med tanke på att "Väst Indien" låg under kraftigt i en uppföljnings match i Cricket. Trasslet denna gång var det absolut inte tillåtet att skriva - Kalle - istället för Carl som jag kunde visa att jag gjort sist jag var här. Efter lite snack hit och dit gick det tillslut bra att skriva Carl över alla ställen det stod Kalle.

Immigrationstjänstemannen var en annan och mycket trevligare än den som varit här vid vårt förra besök. Han var mycket intresserad av vad svenskar tittade på för sport hemma. Svårt att svara på sade jag med tanke på resultaten från OS. Jag sade dock att vi var grymma på Brännboll.

Brevid oss låg en tjock Australienare och hans engelska fru. Efter ett tag ramlade den tjocka Australienaren och hade grava problem att komma upp i sin gummibåt. Urban och jag kom till hans undsättning men hade lika grava problem att dra upp honom. Han tackade så mycket för hjälpen. Han och hans engelska fru som träffats och bott 15 år i Sydafrika var mycket trevliga och hade tagit "förtidspension" strax innan Australienaren fyllt 50 år.

På kvällen fick vi äntligen igång grillen igen och fick oss en super god middag tack vare Johans goda marinad. Sedan var det bråttom till Happy hour. Vi hann precis och Gisela beställde in ett gäng öl. Jag kom i samspråk med en tjej i baren. Vi hade en rolig diskussion om allt mellan himmel och jord och hon påstod sig vara manager för hela baren. Med tanke på datumet var jag skeptisk menade att jag stod i begrepp att köpa hela Rodney Bay men blev istället missuppfattad av hennes kompisar. Jag blev beskylld för att vara rasist och manschuvinist eftersom jag inte kunde acceptera att en svart tjej var chef. Som tur var blev jag beskyddad av Sherley som bjöd mig på en kopp kaffe dagen efter.

Efter detta bar det iväg till "Lime bar". Efter Lime bar var det bara Urban och jag som hade lust och ork kvar att gå till nästa ställe. Här kostade det en överkomlig summa att gå in men då var det å andra sidan fri bar. Jag tror mig att jag tidigare försökt att beskriva de bofastas dans. Åter igen bjöds vi på en uppvisning. Låt mig stanna vid att säga att dom dansar väldigt annorlunda och med en helt annan, skall vi säga livsglädje, än vad man är van vid hemma. Utmanande och energiladdade dansare på Mtv har fortfarande mycket att lära.

2/4 980402 är inte lika med 2.4.98.

Utklareringen bjöd på ett nytt problem. Jag skrev 980402 men borde skrivit 2.4.98. Tjänstemannen kunde inte förstå hur man kunde tolka, eller ens komma på tanken att skriva 980402 och rusade omkring på det lilla kontoret och visade sina kollegor hur dumt man skrev i Sverige. Hans något flexiblare kollegor sade att min uppställning var OK varpå "min" tjänsteman lugnade ner sig för att minuten senare brusa upp och komma med den geniala iden om att man skrev 98.04.02 så var det helt OK. Visst nu står det 980402, 2.4.98 samt 98.04.02 på vår utklareringslapp. Äntligen fick vi tillstånd att fortsätta till St. Vincent.

Vi seglade hela natten men var tvungna att köra motor framåt morgonkvisten. Turen bjöd på delfinbesök och senare på valbesök. Valbesöket skedde på natten och vattensprutet från valen med mareld var tydligen en fantastisk syn.

3/4 Johnman

På morgonen kom en "Icke associerad boatboy" på 34 år och ville fixa allt möjligt åt oss. Man har tydligen börjat att certifiera "boat boys" på St Vincent. Som bevis får man en plastbricka att ha runt halsen. Problemet är bara att de fattigaste boatboysen inte hade råd att certifiera sig. Vi hade hört att det fanns en vulkan som varit aktiv så sent som 1979 som skulle vara en av de bästa hajkerna i hela Västindien och frågade John hur man tog sig dit. Tanken från början var att ta buss och gå utan Guide men John övertalade oss - som tur var - att ta en taxi och hyra honom (den bästa på hela St Vincent) som guide.

Gisela, Fred, Urban, Niklas, och jag gav oss iväg på taxibilsflaket med hög fart eftersom John tyckte att vi var ute i senaste laget och sade att vägen till Vulkanen var en ganska lång. Vid sista baren stannade vi till för att dricka en kall dricka. När vi kom dit möttes vi av en nyvaken bakfull ägare som var på bra humör. Tidigare i sitt liv hade han varit på en oljetanker. Vi undrade om han angjort Göteborg någon gång vilket han sade. Vi trodde honom inte riktigt eftersom han var en "original skitsnackman". Niklas frågade därför om han varit i Sveriges största hamn "Emmaboda" vilket han svarade jakande på och berömde hamnen för att den var så stor och fin. Lite elakt kanske men ganska roligt.

Klockan 12 började vi vår "ganska långa promenad" mot berget.
John som hellre kallades Johnman gav till en början intrycket att vara en ganska slö "rastaman". Han såg helt klart ganska bakfull ut och gick dessutom omkring i ett par lågskor som han trampat ned hälen på. Vårt första intryck visade sig emellertid vara helt fel. Han knatade på som tusan. När vi kom in i vindlä mellan träden blev det dessutom ganska, för att inte säga dj-ligt hett. Det kändes som man svettades mer än man hann dricka och Johnman vägrade att stanna. Sackade vi fortsatte Johnman helt enkelt att knata vidare för att vända sig om lite då och då flinande med en uppmaning om att snabba på lite.

Efter ett tag gav Giselas kropp upp. Hon dog inte men nästan. Fred och Gisela stannade därför kvar och gick tillbaka till stranden. Johnman följd av Urban, Johan och mig själv fortsatte gå. John hade tidigare pekat på en topp men den såg så avlägsen ut så att vi trodde inte riktigt på honom. Det kändes helt enkelt otroligt att man skulle kunna gå så långt även om man hade en hel dag på sig. Återigen hade iallafall jag fel. Det gick att gå så långt men det var en av de mest jobbiga strapatser jag någonsin varit med om. Niklas gav tillfälligt upp medan jag gav upp i sinnet några gånger.

På vägen upp såg vi en massa små hyddor som låg mitt ute i djungeln. Detta var rastamän som odlade marijuana. Odla var inte förbjudet däremot var det förbjudet att skörda,använda, sälja osv. Det var ingen slump att odlingarna var belägna där eftersom polisen inte orkade gå upp dit och vägar finns det inte. John berättade att rastamännen åkte i snabba båtar till bl.a St. Lucia och sålde sin skörd.

Hur som helst kom vi tillslut, efter två timmars varm promenad, upp till toppen och det var en helt enorm känsla. Vi åt en vattenmelon som var en av de godaste jag ätit samt lite paté med knäckebröd. Vi hade ca två liter vatten kvar av totala fem från början men drack upp den näst sista. Detta kan jämföras med att Johnman drack två munnar vatten på hela vägen. John berättade om sin familj samt lite om rastakulturen. Det fanns två större grenar. Oavsett gren hade alla ett rastanamn och ett karaktärsdrag. Karaktärsdraget berodde på när man var född och Urbans var sålunda "the judge", Niklas och Gisela"släktens överhuvud", Freds "Kraftens man" och mitt var "organisatören".

Vulkanen hade varit aktiv senast 1979 och kratern var väldigt stor. Till en början var den "bara" väldigt stor men efter att man såg två personer gåendes på botten, stora som myror, växte kratern till att bli dj-ligt stor. Kanterna stupade rakt ner och vi hade blivit varnade för att inte gå för nära eftersom kraftiga byar kunde göra att man tappade balansen. Utsikten går inte att beskriva men vi hade gått uppför 4800 fot vilket är ca 1500 m.

Hemvägen gick betydligt lättare och en halvtimme fortare. Fred och Gisela hade slut på strandlekar och vi på ork och efter att ha väntat en stund hämtades vi av Doyle som körde oss riktigt fort eftersom schemat var lite pressat för att hinna tillbaka och klarera in.

När vi kom fram hade emellertid Johan redan klarerat in i ett av de minsta och gulligaste inklareringskontoren jag hitintills sett. Vi avgick direkt för att flytta oss tre vikar längre ned där det fanns en grotta man kunde dyka igenom.

4/4 Batcave

På morgonen gav vi oss av till "Batcave". Detta var ytterligare en häftig dykupplevelse. Man snorklade in i grottan via massa koraller som man undvek noga. När man väl kom in i grottan luktade det fladdermusskit och fladdermössen förde väsen. Väggar och stenar var helt täckta av fladdermöss som hängde i klasar. Från grottan gick en smalgång in i mörkret. Efter några meter möttes man dock av ljuset och det visade sig att gången vi sam i var mycket djup. Gången var ca 10 meter och spännande att simma igenom.

Efter detta stack vi över till Bequei och Friendship bay. Där fanns ett hotel som ägdes av svenskar. Hotellet var helt uppbokat av engelska cricketfans som senare visade sig helt ganska molokna eftersom England förlorat cricketmatchen. Vid baren jobbade även två svenskar som härstammade från Göteborg. Baren var för övrigt ganska originell eftersom alla barstolar var i form av gungor.

På eftermiddagen stack vi in till staden, Port Elisabeth. Efter ett tag kom en buss men den var på väg åt fel håll. Chauffören stannade dock och undrade om vi skulle till staden. Eftersom vi var fler som ville åt staden till vände bussen helt sonika och körde oss till staden.

I Port Elisabeth fann vi en billig bar med en kokosnötspalm utanför. Gisela plockade stolt ner den och bjöd Fred på en kokosnötsdrink.

På kvällen ämnade vi gå till ett ställe som spelade rock som omväxling till raggien och tecnon. Särskilt Urban såg fram emot detta eftersom det hade sagts att det skulle spelas Creadens Clearwater revivel. Vi kom dock försent men träffade istället en kaxig rastaman som spelade biljard och lovade att spela skjortan av oss om vi ställde upp på en match.

5/4 AB Mustique

På förmiddagen bar det iväg till Mustique. Detta är en privatägd ö och styrs av en styrelse. Ön köptes från början av en skotte som ville förvandla ön till ett paradis för sina aristokratpolare. Nu bor bland annat Mick Jagger och David Bowie där. Stället är känt för sina kändisar och miljonärer samt att vara dyrt. Dyrt var det och ont om kändisar. Kändisarna väntades dock in under påsken.

Niklas, som sett fram emot "Basils Bar" bjöd alla på en runda vilket naturligtvis uppskattades. Han var dock på gränsen till besviken eftersom ryktena sagt att det skulle vara fruktansvärt dyrt. Nu var det bara ganska dyrt.

På eftermiddagen tog Urban, Fredrik och jag en promenad runt ön och stötte på ett av de lyxigaste hotell som jag någonsin sett. Killen i baren visade stolt upp en förteckning, i form av en bok, och visade att de minsann fanns med i. Ett svenskt hotell fanns även med - Gripsholms Hotell. En natt kostade som billigast dryga 4000 kr per natt under lågsäsong. Det dyraste kostade ca 12000 kr natten men då ingick en hel del service. Men då skall man veta att man bara får boka två veckor som minst.

6/4 Paradiset på Jorden!

På förmiddagen kom en svensk, Lars Hässler, och besökte oss. Han hade seglat jorden runt men tillbringat de sista åren och levt på att chartra ut sin båt. Många bra tips fick vi och efter detta satte vi kurs på Tobago Cays som visade sig vara paradiset på jorden. Vi ankrade upp på insidan av ett rev med fören mot Atlanten. Detta kändes i ryggmärgen helt fel eftersom man helst vill ligga skyddad bakom ett berg. Revet erbjöd dock ett utmärkt skydd från vågorna som bröts och man kunde därför ligga i vinden som svalkade gott.

När jag dök ner för att kolla hur ankaret låg fick jag mig en mindre chock och flög upp och hängde mig i peket. En jätterocka kom simmades rakt emot mig. Den var till största sannolikhet helt ofarlig men rädd som tusan blev jag iallafall.

På kvällen köpte vi Languster. Languster är humrar som inte har några klor. Däremot har dom en redig käft med två tänder som liknade våra framtänder. Vi stoppade in en klädnypa i den största Langusten som knipsade sönder den. Därefter behandlade vi dem med lite större respekt.

Vi fick låna två stora kastruller av båten brevid. Färsk kokt languster som smör-vitlöksmarineras i ugnen rekommenderas varmt.

Eftermiddagen rodde Gisela, Niklas och jag över till grannarna för lämna tillbaka kastrullerna samt bjuda över dem på Wiskey som tack för lånet. Dom övertalade oss att stanna hos dem. Det var två tvilling bröder, Sally som var sambo med en av bröderna samt skepparen Sam. Det visade sig att en av bröderna var en livs levande Cricketlegend. Den andra brodern var Journalist och hade bland annat varit i Sverige och skrivit många artiklar. Sally fann att svenska var ganska tillbakadragna och tysta. Vi frågade om vilken erfarenhet hon hade. Jo hon hade två svenska grannar i London. Den ene hette Eric Penser och höll på med uthyrning av fastigheter eller något sådant där. Den andra var någon ur familjen Rausing som sysslade med någon form av paketering (tetra-pack). Vi föreslog att Sally skulle gå in till Eric och bjuda honom på en rakabajsare så kanske han skulle bli lite enklare att prata med. Sally lovade att göra ett försök. Vad Sally själv höll på med fick vi aldrig ur henne. Sam var mest tyst.

7/4 Tråling all over the bay

Hela denna dag ägnade Urban och jag åt att lära oss segla på vår surfbräda. Vi skyller fortfarande på för lite vind när de andra beskyller oss för att tråla.

8/4 Tomorrows News

Innan vi stack från Tobago Cays gick vi ut på en snorkelexpedition. Vattnet var ovanligt klart och snorklingen på revet erbjöd så många olika slags fiskar att man snabbt tappade uppfattningen om hur många sorter det kunde vara. Korallrevet i sig visade upp alla slags färger och var fantasifull uppbyggt med en fantasi som bara naturen kan skapa.

Vid lunchtid avgick vi mot Union Island för att klarera ut från St. Vincent och Grenadinerna. Det var en kort sträcka och vi hann dit innan kontoret stängde.

Staden var liten och bestod av en väg som gick rakt igenom hela staden. Det fanns ett 10-tal supermarkets som inte hade något bredare sortiment. Vem som handlade där var oklart men supermarkets fanns det iallafall i överflöd. En tyska hade slagit sig ner där och var en aktiv konstnärska. Hon hade målat hela staden och de flesta av restaurangerna. Hon sålde allt möjligt och bodde i sin lilla boutique.

Två större krogar fanns det där; "Bolls Head" och "Lambi". Boll head hade fått sitt namn efter ägaren som kallades detta eftersom han i tidig ålder tappat allt sitt hår. Han och hans kumpaner hade dagen innan varit ute för att ragga in honom till sig. Lambis var dock rekommenderat av de flesta. Vi drack varsin öl hos Boll head för att göra honom glad. Under tiden gick en tidningsförsäljare förbi och jag köpte ett exemplar. Till min stora förvåning upptäckte jag att tidningen var daterad tre dagar framöver. När jag frågade varför det var på detta sättet fick jag som svar att eftersom det tog sin lilla tid att sprida tidningen alla öarna var det lika bra att datera dem lite i förväg så att säga så att alla kunde få läsa en "färsk" tidning. Vidare fann jag senare att minst två artiklar var identiska.

På kvällen föll Niklas, Johan, Linda och jag för Lambis buffé. Den bestod bland annat av "Lambis", fruktbröd, grönsallad, hummersallad, fisk och kött. Lambis är innevånarna i stora snäckor som man ser när man snorklar. Man fick äta så mycket man ville och förrätt och efterrätt ingick. Under middagen spelade ett steelband. Efter ett tag kom en fakir in. Fakiren ömsom vek ihop sig på olika sätt, balanserade på allt möjligt och ömsom hoppade omkring på en spikmatta. Jag vet inte vad det är i mig men någon form av destruktiv lust brukar komma fram när jag ser på sådana uppvisningar. I vanliga fall ser jag mig själv som ganska positiv men nu ville jag verkligen att han skulle misslyckas. Varför vet jag inte förmodligen beror det på att det ser så lätt ut men när man provar något liknande upptäcker man hur svårt det är. Kanske känns det mer äkta om dom misslyckas på första försöket. Hur som helst var det underhållande och tidvis spännande.

Efter fakiren kom en clown. Det roar mig mindre. Särskilt om man blir "Clownoffret" vilket jag delvis drabbades av.

När det hela var över var vi iallafall "ganska så" mätta och nöjda.

Efter det vi kommit tillbaka stack vi vid 23-tiden för att segla på natten till Grenada.

9/4 Påskmiddag

Vid åttatiden på morgonen anlöpte vi St.George. Inklareringen krånglades endast till av att Linda skulle lämna landet med flyg och fick visa upp biljett samt fylla i en särskild blankett. Johans spaggettibrända fot hade försämrats och han och Linda fick uppsöka doktor. Återstod gjorde nu två uppgifter - dels att fylla vatten och dels att handla. Vattenstrålen liknade mer ett gäng droppar som kom efter varandra i en stråle. Den stora "finaste mataffären" på Grenada var lika dyr som en livsmedelsbutik i Sverige. Nåväl, nu hade vi vatten och mat och gav oss av till "Prickley Bay" som låg två vikar bort.

En rolig detalj om angöringen till Prickley Bay är att en privatperson har byggt ett hus med en fyr vettandes mot havet. En röd lampa lös i mån av ström...

När vi kom fram stod Johan och Linda på bryggan. En penecillinkur samt badförbud blev resultatet. Efter att ha lagt till upptäckte vi en viftande amerikan. Han viftade dock inte på oss utan på en båt som var på väg in. Det fanns ingen plats för den ganska stora båten men amerikanen viftade och skrek på. Det visade sig att han ägde båten. Besättningen, som bestod av en engelska och hennes sydafrikanska pojkvän, såg ganska så stressade ut och blev sig själva först när ägaren gått därifrån.

Lite längre bort låg en en stor blå båt som ägdes av en svensk men var Jersey-flaggad. Besättningen bestod av två bröder, John och Erik, från Göteborg och en tjej från Borås. Det var "riktiga" göteborgare och särskilt skepparen John pratade riktig göteborgska. Härligt att höra.

På kvällen var det dags för Påskmiddag. Eftersom Linda skulle åka hem dagen därpå firade vi Jesus korsfästning lite för tidigt. Vi hade åtta sillburkar varav fyra tyvärr hade ruttnat. Däremot hade Maria, Urbans mor, utrustat oss med allehanda påskrekvisita; påskhönan döpte vi till Agda, en påsklöpare, pappersbordslöpare och ett gäng klistermärken att sätta på äggen i brist på vattenfärg, påskfjädrar, små ägg att hänga här och var, en häxa samt ett påskägg med godis som Fred och Gisela hade med sig. När potatisen, sillen och äggen var klar kom Fredrik med en kille i 50-årsåldern som han fått komma hem till och ta emot telefonsamtal hos. Han var hade haft samma projekt som vi nu genomför i tankarna när han var liten och ville gärna komma ner och titta i båten. Han haltade efter en motorcykelolycka och befann sig just nu bofast. Han hade haft ett antal olika jobb bl.a som flygpilot och sjökapten. Efter "alla hans äktenskap" hade han nu tröttnat på det vanliga livet och eftersom han alltid velat bli doktor läste han till det nu i Grenada.

Middagen var lika god som vi hoppats på och Henry var mäkta imponerad. Han var inte van vid att man sjöng innan man drack så när vi kom till hans tur hittade han på en lite potpurri istället. Henry gick hem och John och Erik kom istället. John och Erik med flickvän hade seglat omkring med jättebåten och "hade haft gäster" en månad på nio månader hade bra lön och seglade mest omkring och grejade lite med båten. Nu väntade dom emellertid på ägarens son med sambo varför dom snäppt upp sig lite.

Senare på kvällen träffade vi en annan svensk kille från Stockholm vid den lokala baren. Han hade lämnat Sverige med 4000 kr på fickan och seglat över från Kanarieöarna. Nu jobbade han hos en arkitekt som inte kunde rita utan bara hade idéer. Hans uppgift var därför att rita. Även han trivdes mycket bra.

Gisela visade sig vara en höjdare på Biljard medan Fred var helt överlägsen på fotbollsspelet som stod i anslutning till baren.

10/4 Linda åker hem

Till framför allt Johans sorg åkte Linda hem. Fred, Gisela, Johan och Linda åkte till flygplatsen. Linda för att levereras till planet av Johan och Gisela och Fred för att finna en väg tillbaka till Martinique där deras flygbiljetter utställda. Det visade sig svårare än väntat. Gisela och Fred får nu åka två dagar innan deras flyg går från Martinique från St. Vincent via Barbados.

Under tiden blev det meckar festival i båten. Urban upptäckte att kylens fläkt gick åt fel håll vilket kanske förklarar värmen som den alstrar.

Fred och Gisela kom tillbaka utan Johan som stannat och tittat på Jumbojettar som han var mycket fascinerad av.

På kvällen träffade vi ett norskt gäng som var besättning på en segelbåt. Vi hade ganska roligt med dem och försökte bl.a lära skepparen att säga "r".

11/4 Tyrell Bay

På morgonen blev vi ivägkörda eftersom vi låg på tankplatsen. Efter att ha klarerat ut satte vi kurs på "Carriacou" och Tyrell Bay. Seglingen gick bra och vi anlöpte strax efter mörkrets inbrott.

12/4 Sandy Island

På morgonen tog vi en titt på ett vrak som låg på tre meters djup. Vraket var 70 år gammalt och det var egentligen inte mycket att se.

Efter detta satte vi kurs på Palm Island som låg mittemot Union Island. På vägen stannade vi till på Sandy Island som visade sig vara en charmig liten ö. Sandy Island var ett ganska bra namn på ön eftersom ön i stort bestod av en hög sand med palmer på. I lä om ön, där man helst vill ligga var ett stort rev därför var man tvungen att ankra på lovartsidan. För att få ett bra perspektiv av hur stor ön är fann det att läsa i vår allvetande Pilot att det inte var rekommendabelt att ankra där om det redan låg mer än sex båtar där.

Sandy Island hade en sandstrand av modell finare som gick runt hela ön. Fred simmade tillbaka till båten för att laga till drinkar och kom simmade med stråhatt, drink och sugrör. Under tiden hade vi grävt ner Urban så att det såg ut som han var nergrävd till midjan. När vi satt där kom "Buddey" gåendes på stranden. Buddey jobbade med att ta turister från Union Island och fixa grill middag och köra hem dem. Han visade oss hur man gjorde sandslott och frågade vad vi hette. Av någon anledning fastnade han för mitt namn och sade att han skulle döpa sin nya buss efter mitt namn. Jag kände mig mycket hedrad.

För att göra av med lite överskottsenergi spelade vi "fenderrugby". Matchen fyllde sitt syfte och när vi hämtat andan gav vi oss iväg till Palm Island. När vi kom fram rodde vi iland för att ringa lite. Platsen vi valt för ankring var lite för guppig för min smak så vi puttrade över till Union Island.

Niklas och Fred drog igång Pizzabageri och serverade oss mycket god Pizza. Efter ett tag upptäckte vi att vi låg på grund och drog oss lite föröver och lodade 2,5 meter vilket är tillräckligt.

13/4 Lördag

Framåt morgonen låg vi på igen. Vinden hade vridit lite varför vi var osäkra på om vi draggat eller ej. Eftersom grundstötningarna var mycket svaga tog Fredrik på sig att sitta vakt för att kolla att grundstötningarna inte blev värre eller om vi draggade. Fredrik som börjat på en Hemingwaybok berättade att han hade haft en ganska mysig stund i gryningen.

När det blev "riktig" morgon - framåt nio, tiotiden, gick Gisela och jag iväg för att klarera in. Eftersom det var helg dag fick vi betala en övertids ersättning till tulltjänstemannen. Eftersom det tog ca 1 1/5 minut och kostade ca 160kr (utöver de 240kr som det ändå kostar att klarera in) kan det nog bli en bra timpeng.

Efter frukosten fick vi besök av John som vi träffat i Prickley Bay. Dom låg redan i Tobago Keys dit vi var på väg.

Tobago Keys var lika trevligt som sist. Vi gav oss iväg på snorkling som är fantastisk på revet utanför och efter det gav Johan, Urban och jag surfbrädan en chans med blandad framgång. Vinden igen...

Efter ett tag blev vi besökta av Lördag. Lördag bodde på en ö alldeles i Tobago Keys. Urban och Niklas hade träffat honom gången innan vi var i Tobago Keys men bara pratat som flyktigast med honom. Vi viste att det fanns en kille som kallades Lördag (på svenska) eftersom han blivit döpt till detta året innan av en arbetskamrat till Niklas och att han skulle vara en hyvens prick. Det var han även. Han bjöd över oss till att grilla på hans strand men eftersom vi redan gjort upp med John, Erik, Peppe och Katarina att vi skulle grilla på en annan strand varför vi bjöd över honom till oss.

Lördag tog med sig haj som han bjöd alla på. Vi bjöd på det vi hade - hamburgare på konservburk, vilket inte var riktigt lika gott. Under tiden grillen ordnade till sig kastade vi varpa. Vi förklarade reglerna för Lördag som gav oss storstryk.

När grillningen var klar hämtade Erik en gitarr och vi spelade, som Peppe sarkastiskt uttryckte det, igenom hela den vanliga repertoaren. Undantag var dock Eriks egna låtar som var förvånansvärt bra samt gamla goa dansbanan och ålefiskarns vals som vi sjung mest för att retas med Peppe och Katarina som var de enda som inte kom från framsidan med undantag från Lördag förstås.

När allas gitarr reportoar verkligen var uttömda packade vi ihop och Lördag följde oss till båten. I båten visade han vad han försörjde sig mest på - korall smycken. Korallsmyckena, allt från halsband och örhängen till armband, var fantasifulla och Lördag hade som ambition att inget smycke skulle vara det andra likt. För att lyckas med detta rökte han på "måttligt" för att få inspiration. Processen från mjuk korall till fantastiska smycken var lång - Torka, värma i vatten, snidandet, sandpappringen, polerandet osv gjordes bland annat med en schweitzerkniv och konservburk.

Gisela, Niklas, Urban och Fredrik köpte några smycken och Lördag gav bort några småsmycken till oss andra.

14/4

På morgonen kom Lördag över på frukost. Gröt gillade han nog inte riktigt men han sade att han hade som mål att lära sig äta allt eftersom han inte visste var han skulle sluta sina dagar.

Efter frukosten satte vi kurs på St. Vincent för att imorgon lämna av Fred och Gisela som lämnar oss för den här gången. Tråkigt men tydligen nödvändigt enligt de båda.

--------------------

Nu är dagarna i Karibien vad man räknar till Väst Indiens öar räknade. Om två dagar skall vi lämna av Niklas på Grenada för att om en vecka landa på Islas Margaurita i Venezuela för att träffa Johans föräldrar som skall hälsa på under två veckor.

Vår målsättning från början var att segla till Nya Zeeland. Detta mål fick vi ganska snart stryka eftersom det tog längre tid att bygga båten än vad vi först hoppats på. Mål nummer två blev att vi skulle hinna till Galapagos öarna. Detta mål stod fast ganska länge men som jag tidigare nämnt gick inte den fortsatta planeringen ihop, med de som skall ta över båten efter oss. Att vi till sist ändrade oss och beslöt att båten skall stanna i Västindien under ett knappt år innan den seglas hem berodde mestadels på orkansäsonger men även tidsaspekten spelade fortfarande roll. Vi ville inte stressa igenom varken Västindien eller Venezuela och hittills har det varit skönt att inte bara segla så fort vädret tillåter, en erfarenhet som vi fått nog av på vägen till Västindien.

Västindien har visat upp många sidor. De flesta enbart positiva. Vädret, vattnet, miljön och människorna tillhör dessa sidor. Temperaturen har tagit ett tag att vänja sig vid och en djupfryst viking kommer kanske aldrig att vänja sig riktigt. Prisläget har varit skiftande. Vi har försökt att undvika dyra "turist" butiker men allt som oftast är det mesta dyrt dvs i svensk klass eller dyrare och vi har svårt att förstå hur människorna överlever här. Fattigdomen är det som är tråkigast. Den tar sig olika uttryck. "Boat boys" som säljer allt möjligt (alltid ganska roliga att "tjöta med" samt alltid trevliga), husen som folk bor i, skräp som ligger överallt eftersom renhållning inte är prioriterat, tiggare osv.

På det hela är det ändock helt klart underbart att vara här. Stölder och kriminalitet har vi hitintills inte varit utsatta för, som tur är. Däremot möts vi allt som oftast av människor som har mer förtroende för oss än svenskar i allmänhet har för varandra.

Nu lämnar vi Västindien bakom oss för att möta Venezuela. Detta skall bli spännande eftersom Venezuela inte på något sett är stormat av turister. Många rykten om Venezuela är i omlopp och nu skall det bli intressant att själv se efter hur det är att "turista" i Venezuela.

Hälsningar från,

Kalle och besättningen på Attuttalör

Om Attuttalör