Del 5 - St Vincent - Venezuela

Attuttalör tar sig söderut i den Västindiska ökedjan, från St Vincent till Venezuela och Los Roqes.

14 April 1998 Korsordsfestival
Seglingen till St.Vincent bjöd på lite motvind och mycket sidoström. För att sysselsätta sig löstes det korsord för det vilda. Niklas och jag som inte är så road av att lösa korsord hittade i stället på ett eget som de andra fick lösa. Öl stod på spel och vadet gällde om de andra kunde lösa korsordet på en viss tidsperiod. Niklas och jag är fortfarande törstiga.

På kvällen kom vi fram till St.Vincent och kunde ankra upp i en vik innanför Young Island. På kvällen begav sig alla utom Niklas och jag in för att kolla stan. På en krog träffade gänget en St.Vincent bo som jobbat i England i hela sitt liv. Nu hade han emellertid flyttat tillbaks, delvis för att ta hand om sin mor och delvis för att han skulle slå sig ner här för gott. Han var dock ganska missnöjd eftersom han fann korrupt alla var slöa och han var rastlös eftersom han inte jobbade längre. Hans dagssysselsättning var att köra runt i sin Jeep vilket han dock ar trött på. Han erbjöd sig till sist att köra oss varthän vi än skulle samt bjöd alla på en öl.

På vägen hem köpte gänget mangos och citroner. När Fredrik senare skulle pressa ner en citron till fisk visade sig citronen vara en förklädd apelsin.

15 april Fred och Gisela åker hem och Lördag bjuder på fisk
På förmiddagen åkte Fredrik och jag med Fred och Gisela till flygplatsen. Väl framme på flygplatsen tog vi ut pengar och jag ringde till mitt gamla jobb då de sökt mig. Eftersom jag hamnade i en växelkö kostade det 240 kronor att få reda på att chefen var i New York. När vi väntade i på planet höll vi på att få ett spel på en mamma som bara torrlät med sin unges bilsimulator "-och det var 40-grader varmt".

Eftersom vi blivit inbjudna till Lördag på eftermiddagen på grillning på hans strand hade vi lite bråttom. För att spara tid körde Niklas, Johan och Urban runt hörnet med båten till Kingston så att vi skulle ha en kortare väg från flygplatsen. Fredrik och jag handlade i Kingstown eftersom vi inte skulle ha möjlighet till detta i Tobago Keys.

Vi hade gjort upp om en mötesplats och började gå mot hamnen. I takt med att vi rörde oss mot hamnen tilltog slummen och tillslut var vi inne i riktigt skumma hamnkvarter. Det var ganska roligt, på sitt sätt, eftersom miljön var precis så som man tänker sig skumma hamnkvarter; en delvis sprudlande aktivitet med magasin och ompackningar och kärror och truckar som körde fram och tillbaka. I mörka hörnen satt gubbar och spelade domino om pengar samtidigt som vadslagning på gick bakom deras ryggar.

Vi utmärkte oss nog ganska mycket i mängden att döma av alla blickar vi fick. Under tiden vi handlade hade dom andra redan lagt till utanför ett litet lastfartyg. Besättningen tog hand om soporna vilket vi var tacksamma för eftersom man inte kan slänga sopor i Tobago Keys utan att få rejält med dåligt samvete. En jordnötsburk gavs som tack för hjälpen med soporna. Niklas gick i land för att ringa och fick en självutnämnd guide. Under tiden snackade Urban och Johan vidare med besättningen för att få stanna kvar utanför lastbåten.

Efter en stund kom en berusad skeppare ilsk som ett bi eftersom inte han och i stället besättningen fått jordnötter. Besättningen var nämligen, enligt skepparen, taskig mot honom och delade aldrig med sig. För att blidka skepparen fick även han en burk tillsammans med tipset om att man kan blanda dem med russin varpå de blir riktigt goda till whiskey. Detta gjorde skepparen på ett strålande humör.

När Niklas sedan kom tillbaka med sin privat guide och ville ha hutlöst mycket pengar för sin insats (han hade redan fått motsvarande 60 kronor för sin 20 minuters insats men ville ha det dubbla) röt skepparen till lite och problemet var ur världen. Vi stack därifrån så fort vi kunde och satte kurs på Tobago Keys. Väl framme i Tobago Keys dingade jag först över till Lördag för att få en tid till maten och sedan över till Jubileé För att meddela Peppe, Katarina, Erik, John och Cilla det samma.

När elden tändes var det dags. Vi bjöds på en fantastiskt god middag. Som förrätt, snacks till ölen, fick vi torkat kokos. Efter det bjöds det på nyfångad och grillad fisk till ris. Allt på fisken grillades och det var lite lotteri över vilka bitar man fick. Johan fick ett huvud. Jubileé hade med sig sallad och måltiden var komplett. Jubileé hade med sig sin gitarr och Lördag sjöng "No Women No Cry" i 20 minuter.

Efter ett tag började det regna och vi flyttade in i Lördags tält. Lördag var nöjd med sitt tält och det största problemet var alla landkrabbor som sprang in och ibland besvärade. Lördag berättade även sin historia. Han hade ett behov av att tjäna minst 900 kronor i månaden eftersom han var skyldig banken detta. Bakgrunden till lånet var att han och hans kusin hade beslutat sig för att köpa en båt.

Eftersom Lördag, enligt honom själv, inte riktigt fattade att eftersom han skrev på alla papper var det han som stod som personligt ansvarig. Detta var dock problem till en början men visade sig ödesdigert när motorn gick sönder och kusinen övergav honom. Han fick dock ett nytt lån av banken men allt hade blivit dyrare än han hade tänkt sig. Eftersom Lördag hade ett barn med en flicka på St. Vincent och ytterligare ett barn på Union Island som han gärna ville skicka pengar till var han tvungen att dra in förhållandevis mycket pengar.

Som jag tidigare skrivit om var korall smyckeförsäljningen huvudsysslan och korallsmyckeförsäljningen hade gått ganska bra men säsongen hade allmänt varit ganska dålig. Det som Lördag gjorde mer var att fiska och detta var huvudsysslan på lågsäsongerna. En sen kväll föranledde Urban och Johan till att sova över hos Lördag i hans tält.

16 april Motigt hos systrarna
Lördag kom på morgonen över för att ta med oss på en fiske tur. Jag stannade i båten eftersom jag inte kände mig så stark då jag fortfarande förde ett mini krig mot en besvärlig mage medan de andra ombord följde med och hade följande att berätta; Lördag simmade fram och tillbaka över revet i en sällan skådad fart med harpungeväret i högsta hugg. Med sig hade han även en petflaska med ett snöre på. Efter att ha skjutit en fisk träddes fisken upp på snöret och eftersom döda fiskar flyter stannande de vid petflaskan och på så sett kunde massa fisk förvaras under jakten. Sporten var att träffa två fiskar med en pil.

Efter ett tag kom dom andra tillbaka med ett gäng fiskar som vi fick av Lördag och åt frukost. Även Peppe, Katta och Cilla kom över för att köpa lite korallsmycken av Lördag och vi tog tillslut farväl av alla och satte kurs på Union Island för att klarera ut på vår väg mot Grenada via systrarna för att lämna Niklas.

Systrarna är två toppar som sticker rakt upp ur vattnet från ingenstans. Här är väldigt strömt (mot) och stora fregattfågelkolonier håller till här. Vi fick vår första tonfisk vilket särskilt Niklas sett fram emot. När middagen var klar gick solen ner samtidigt som vi sakta, sakta i motström seglade mellan systrarna. Mycket stämningsfullt. På natten angjorde vi Grenada och Secret Harbour.

17 april Klarering i vanlig ordning
Secret Harbour är basen för ett stort charterbolag och det mesta finns här. Hamnen var lite mysigare än Prickley Bay men hade bara en tulltjänsteman. När Niklas och jag gick för att klarera upptäckte vi detta men som den uppmärksamme läsaren redan förstått, behövs även en immigrationstjänsteman. Denne fanns i Prickley Bay.

När vi kom upp till tulltjänstemannen möttes vi av en tråkig attityd. Han frågade om vi hade någon besättningslista vilket vi inte hade och han vägrade att låna ut papper. Speciella besättningslistorformulär gick att köpa i affären brevid och två exemplar behövdes. Det där med färdigskrivna besättningslistor är ett mysterium. Ibland accepteras egna listor och ibland måste man köpa de samma.

Det hela är okonsekvent och har inget att göra med länder att göra, dvs det kan ju tänkas att man i Grenada kan lämna in egna listor men att man är petigare i St.Lucia men så är det alltså inte. Efter lämnat in rätt papper till Tullen gick vi till Prickley Bay för att träffa Immigrationstjänstemannen. Niklas som inte hade någon tröja på sig blev ombedd att lämna kontoret. Niklas blev lite härsken och detta måste ses ur perspektivet att en för kort nätbrynja eller en söndrig och osedvanlig skitig T-shirt skulle vara accepterat.

Inklareringen gick dock i övrigt bra med undantag av att jag blev utskälld för att jag råkade stöta till immigrationstjänstemannens tjänsteskylt som sedan länge klibbat fast i skrivbordet. En amerikan på stolen brevid som var där i samma ärende hade det dock otroligt svettigt och blev ordentligt uppläxad av okänd anledning.

På eftermiddagen åkte jag med Niklas till flygplatsen för att ta farväl. Tråkigt som alltid men samtidigt hade vi en trevlig stund i flygplastbaren. På kvällen träffade vi Greta på "Mayflower" som vi träffat tidigare och dom var här för att parkera båten för en längre "semester" till Sverige. I baren spelade det hittills sämsta steelbandet som vi hittills skådat. En synt, en elbas och ett ynka litet stålfat. Repertoaren var snål men "hjälptes" upp av att bandet spela samma låt riktigt, riktigt länge istället.

18 april Farväl Västindien
Dagen efter gick vi med båten runt udden till Prickley Bay för att bespara oss promenaden dit. Planen var att klarera ut för att på kvällen sätta kurs på Venezuela och Los Testigos. När vi kom dit låg Jubileé där eftersom Peppe och Katta skulle hem dagen där på. Utklareringen gick bra och eftersom det var lördag var tjänstemännen civilklädda och på gott humör. Lite otur skall man ju alltid ha och tullen var på plats men immigrationstjänstemannen var på besök hos det andra kontoret i Secret Harbour...

Jag har tidigare berättat om att det finns minst tre obligatoriska samtalsämnen mellan båtfolk; Kriminalitet och rövarhistorier, färdplan och favorit tillhåll samt om det behövs visum för att komma in i Venezuela eller inte. Det sista vi hört var att man inte behövde det men detta visade sig till sist vara fel. Vi gick en ny omgång bland båtfolk och andra som såg rutinerade ut och alla svarade i princip samma; Venezuela vet inte hur dom vill ha det reglerna ändras snabbare än tjänstemännen hinner få reda på det och allt beror på vilken ambassad man frågar.

Alla vi pratade med gav oss rådet att chansa och ha nödstoryn i bakfickan att vi ringt ambassaden i Sverige och frågat. På eftermiddagen fick jag till slut kontakt med min gamla chef - eller rättare - chefen på mitt gamla jobb. Han bekräftade när det var 5 cent kvar på telefonkortet att Venezuela hade en ambassad i Sverige och storyn skulle alltså ha förutsättningar att räcka en bit.

På kvällen gick vi på en Kinakrog tillsammans med gänget på Jubilee´. God mat och trevlig middag. På vägen hem mötte vi John - Engelskmannen som vi träffat i St.Lucia - vilket var både roligt och tråkigt eftersom vi skulle sticka vid midnatt till Venezuela. Anledningen till att vi skulle sticka då var att vi då kunde vara säkra på att komma fram i dagsljus.

John blev den första som vi personligen träffat som blivit utsatt för kriminalitet. Det hela var ganska dumt eftersom John lämnat båten olåst, vilket han alltid gjort under alla de år han seglat i Karibien, men denna gång varit enda båten i bukten. När han kom tillbaka hade någon tagit ca 600 US dollar. Inget annat var förstört eller taget vilket är tur i oturen eftersom utrustning som man vant sig vid är den bästa som finns. John ansåg, med typiskt brittisk accent att han haft tur men att det hela var "Bloody annoying".

Efter att ha växlat lite adresser med Jubileé gav vi oss av i mörkret och satte vi kurs på Los Testigos med det bästa steelbandet vi hittills hört spelades "lambada" ekandes över Prickley Bay. En perfekt avslutning på en fantastisk tid på de Västindiska öarna.

19 april Anis, Kiropraktorer och gamla Pirater
På natten började det åska. Det var lite otäckt eftersom ingen minns när vi hörde på en väderleksrapport senast. Ett tropiskt åskväder till havs är knappast något man önskar sig. Det blixtrade tidvis ganska mycket men inget hördes så vi antog att ovädret var långt borta. Blixtarna pågick i några timmar men försvann "sakta". I skiftet mellan Urbans och min vakt fick vi besök av delfiner igen - alltid lika trevligt.

På morgonen siktades Los Testigos och vi upptäckte att vattnet skifta färg från Karibiskt blått till illgrönt. Los Testigos är två öar mellan Grenada och Isla Margarita. Här bor ca 160 personer, beroende på färskvattentillgången, som i huvudsak fiskar. Alla hus var ruckel i dess sanna betydelse och på Los Testigosborna syntes det, om inte annat på kläderna, att här var det fattigt (vilket egentligen visade sig vara helt fel).

Här fanns emellertid en kustbevakningsstation där man skall anmäla sin ankomst och få max 2 dygns uppehållstillstånd (beroende på tjänstemannens humör!!) innan man måste klarera in på "riktigt" på Margarita. Nu trodde vi att "visamatchen" skulle börja. Fredrik som är bäst på spanska följde med mig för att anmäla vår ankomst. Vi möttes av två mycket trevliga gossar i vår egna ålder och gavs direkt 3 dygns uppehållstillstånd utan några som helst problem.

När vi kom tillbaka fick vi uppleva våra första simmande "boatboys" som ville sälja öl och vatten. Eftersom vi inte hade några pengar över huvud taget försökte Johan och Fredrik byta bort ett par solglasögon mot lite vatten och öl. Det gick inte så bra eftersom det var en affär som sålde varorna. Det slutade dock med att ett par ungar fick solglasögonen med vilka dom verkade ha mycket roligt med.

Urban och Jag ägnade förmiddagen till att ta igen sömn medan Fredrik och Johan klättrade upp på ett högt berg. Fram på eftermiddagen piggnade jag till och åkte in till ön. Ganska direkt blev jag invinkad till ett par fiskegubbar som satt och drack anisbrännvin i skuggan av ett skjul med en pratande, "vild" Papegoja bredvid.

En av de yngre visade sig kunna snacka bra engelska. Anledningen var att han utbildat sig som kiropraktor i Paris och sedan jobbat som detta på Irland och på Nya Zeeland. När jag frågade varför han bytt bort ett sådant liv mot detta (till synes urfattiga liv) så sade han att han tyckte livet var bättre här. Det enda som saknades var sprit (med undantag av anisbrännvin), kvinnor, cigarrer och vatten och det saknade han ändå varhelst han befann sig.

Fördelarna var dock många; Han behövde inte jobba varje dag och hade mycket mer ledigt än som kiropraktor, fiska var roligt och när fiskesäsongen var över blev det turistturer i djungeln som betalade sig mycket bra. Kontakt med omvärlden var inga problem eftersom han hade en yuppienalle som han inom en vecka även skulle kunna koppla ihop med sin dator.

Sin otroligt vackra flickvän hade ha fått med sig och även hon trivdes - trodde han. Det enda hon saknade var "Bounty" choklad". Det var ju dessutom varmt och skönt här osv. Efter att ha druckit av deras brännvin ett tag åkte jag tillbaka till båten för att hämta "Gammel Dansk". På vägen tillbaka mötte jag Fredrik och Johan som de ville smaka anisbrännvin. Gammel dansken avsmakades livligt av och blandades ut på med allt möjlig. När vi suttit där ett tag kom två "mariners" gående och gav bort lite fisk.

Vi blev förstås glada men fisken som kallades "Bull fish" såg lite annorlunda ut än vad vi är vana vid. Denna fisk hade i princip bara ben i stjärtleden annars hade den ett skal med hårda fjäll runt omkring sig. Bull fish kallades fisken eftersom den hade två horn som var supervassa och starka som alltså användes till såväl försvar som jakt. Fisken hade även formen av en triangel vilket senare visade sig vara urpraktiskt eftersom man bara ställde fisken på grillgallret.

Eftersom vi ställde så mycket frågor om hur man tillagade fisken beslöt dom att dom skulle fixa fisken åt oss. Vi lovade att komma in med potatis och en förrätt samt dricka. Förrätten som var tonfisk och lax på burk blandat med lök och majonnäs på bröd samt potatisen och vinet mottogs tacksamt eftersom brödmjölet, potatisen och vinet var slut och till fastlandet skulle man inte på ett tag.

Dom var sex personer i sin familj och med "mariners" blev vi ett litet gäng som satt i vad som kallades "restaurangen". Restaurangen bestod av en köksbar samt ett långt bord med bänkar runt omkring. Här lagade familjen sin mat och bjöd in sina gäster. Deras ekonomiska system var fantastiskt att höra om eftersom jag som bara bott i Sverige läst om något liknade.

På ön bodde fyra större familjer. Under fiske säsongen behövde familjerna hjälp lite då och då och bestämde gemensamt årligen om hur många mariners som skulle "anställas". Mariners kallades de som var ute på ön och jobbade åt olika familjer mot betalning på ett eller annat sett. Varje morgon samlades familjeöverhuvudet alternativt kaptenerna för att tala om sina behov av hjälp av mariners.

Priset på ett dagsverk var fastställt i såväl pengar som i husrum som i antal middagar eftersom inga pengar fanns förrän fisken (som förvarades i tinor) såldes, två till tre gånger om året. Priset på detta gjordes upp årligen och i samband med "anställningsintervjun med mariners". Anställningsskyddet för de mariners som kom ut till Los Testigos var av familjerna gemensamt garanterat i form av husrum och mat säsongen ut (alltså inga pengar - bara överlevnad).

Mariners hade dessutom "tjänsteförmånen" att låna fiskarnas båtar och redskap om dessa inte användes för att på sin fritid jobba "åt sig själva". "Allmän nyttan" dvs elkraftverket och den snabba motorn som skulle monteras på den minsta båten i fall av akut sjukdom betalades av familjerna gemensamt. I de flesta familjerna fiskade männen och kvinnorna samt de som var för gamla för att fiska stod för markservicen. Varje familjs kvinna var dock specialist på ett eller flera område som familjerna bestämt sig för att en sådan funktion behövdes detta var även en slags skatt eftersom specialisttjänsterna inte debiterades familjerna emellan.

På detta sett var alla öns behov täckta. Detta kanske inte låter så imponerande och inte heller speciellt avancerat men det var intressant för mig att få höra om det istället för att läsa om det. Kvällen var trevlig och rolig och fisken var mycket, mycket god.

20 april Let´s go surfing now...
På Los Testigos finns på lovartsidan en strand. Eftersom Atlanten vräker på har stranden flyttat sig över bergen och ön. Så på sina ställen är det strand från ena sidan till den andra. På stranden gick det stora vågor och vi beslöt oss för att ta med oss vindsurfingbrädan för att testa våg surfing. Till en början såg det ut att vara livsfarligt stora vågor som rullade in på stranden. Dom var stora och om man inte passade sig så flög man med vågen utan att veta vad som är upp eller ner. Ibland passade man sig men flög med ändå.

Vågsurfing var svårt och vi lyckades bara med några små surf. Det var emellertid mycket lärorikt att flyga omkring i dessa vågor eftersom man lär sig hur vattnet beter sig. Skojigt var det oxå. Vi var på stranden hela dagen och kom tillbaka till båten ganska så paffa. Kvällen blev tidig och vi förberedde oss på avfärd mot Isla Margarita morgonen därpå.

21 april Mamma
Vi landade på Margarita strax efter solen gått ned. Marinan vi valt var den enda marinan på hela ön som hade 220v. Efter ett misslyckat försök att få tag i el, eller rättare sagt en kontakt, gick vi ut på staden. Marinan som var under byggnation låg bakom hotel Hilton och området associerade till Musses och Långbens bakgrundsbild på Julaftonsfilmen.

Tittade man åt ett håll kunde man nog få en riktigt säljande bild. Tittade man åt alla andra håll såg det inte alls säljande ut. Alla ut och ingångar bevakades av beväpnad personal och vid parkeringen stod en vakt med ett avsågat hagelgevär. Vi gick ut på kvällen för att få oss en bit mat och blev genast påminda om Spanien; inkastare och bonus öl.

Johan fick nästan tag i sin mor men hade gjort upp med sin farbror att träffas dagen därpå.

22 april Inklarering - nema problema
Eftersom inklareringsprocedurerna är så komplicerade i Venezuela använder sig de flesta av agenter som gör detta mot en summa pengar. Inklareringsproceduren om man skall göra den själv innebär att man skall ta sig till minst tre olika kontor med blanketter som man måste skaffa på posten. Vidare måste man finna en kopieringsbutik eftersom det krävs många kopior på allt för att tjänstemännen skall få plats med sina stämplar.

Proceduren tar lång tid och det finns risk att man ovetandes bryter mot olika regler eller inte får allt rätt gjort. Vi beslöt oss därför att anlita en agent. Detta var underbart lätt. Vi lämnade in pass och papper och fick tillbaka dem dagen efter. Visa behövdes alltså inte och kalaset kostade motsvarande 300 kr men då kan båten stanna i 6 månader i Venezuela.

Det enda svåra var att hitta dit och Fredrik och jag fick oss en vända med de lokala bussarna som hette duga. Under tiden som Fredrik och jag letade inklarerings kontor letade Urban och Johan efter Johans föräldrar och en elkontakt utan framgång. Vart dom än kom hänvisades dom vidare och tillslut hade dom gått runt hela stan till ruta 1 s.a.s. Vi träffades dock tillslut av en slump i ett varuhus.

23 april Väldigt vänligt
På morgonen kom klanen Hanssons ner till båten, Mamma, Pappa, faster med man och dotter med kompis för att segla runt ön till Juan Grego. Urban och jag gav oss dock ut på flygplansbiljetsjakt eftersom Urban snart måste åka hem och vi gjorde upp om att träffas i Juan Grego. Efter att ha gått omkring och kollat här och var blev det lunchdax. Vi gick ifrån huvudgatan för att hitta en billig lunch vilket vi gjorde.

Vi gick förbi en restaurang och blev invinkade av en man som pratade bra engelska. Antonio visade sig vara enbent p.g.a diabets och hade tidigare jobbat som crew i ett plan. Han var trevlig och beställde åt oss. En fisksoppa kom in som förrätt och smakade utsökt. Allt möjligt från sjön fanns i och det var ibland svårt att se vad man åt.

Helt plötsligt fiskade jag dock upp något jag kände igen; ett stort öga. Antonio, som försörjde sig som turist guide såg på mig att jag inte var van att ät ögon och bad att få det samma. Samtidigt som han åt upp det berättade han att denna restaurang serverar allt på fisken vilket gjorde att man tittade extra noga på vad man åt i fortsättningen. Men det var som sagt en god soppa.

Sedan kom huvudrätten in som även den var god. Till detta serverades Färskpressad juice och vatten. En portion gick på knappt 20 kronor och vi gick proppmätta där ifrån. Antonio berättade även att det gick bussar till Juan Grego vilket var tvärt emot vad alla andra vi frågat sagt. Väldigt vänligt ich han gav oss en karta och pekade ut busstationen. Vi passade även på att leta kontakt och vi fann till slut en. Den kostade 1200 kronor och vi bestämde oss för att det var för dyrt för en plastkontakt.

På vägen till busstationen fann vi dock en ny flygbiljetsförsäljare som vi passade på att fråga om vad det kostade att flyga hem. Ungefär samma pris som innan och vi beslöt att fortsätta till Busstationen. Vi frågade om vägen och alla anställda slog sina kloka huvuden ihop och beslöt att en man skulle köra oss dit. Väldigt vänligt och vi kom på rätt buss.

Väl på bussen var vi dom enda som kunde prata Engelska och dom enda som inte behärskade Spanska väldigt bra. Hur som helst blev vi förstådda och när vi efter ca 45 minuter hoppade av blev vi visade vägen till stranden av en medpassagerare. Det var en ganska stor omväg för honom eftersom han bodde åt helt andra hållet. Väldigt vänligt och vi kom till rätt strand.

När vi tillsist kom fram till båten stod Johan och gjorde mat till oss 10 ombord. Seglingen dit hade gått bra med undantag av lite sjösjuka hos den nya tillfälliga besättningen. Efter middagen åkte Volmar, Maj-Britt,Gunilla och Pernilla hem och pappa Torsten och mamma Margareta stannade i ytterligare två dygn.

24 april Juan Grego
Vi åkte in till Juan Grego med dingen för att kolla på staden. Juan Grego är en ganska charmig stad som präglas av fiskare och turism. Nu var det dock lågsäsong här och lågt var även tempot. Det var fullt med massa affärer med kopierade märkeskläder och alla sålde samma saker.

Fram mot eftermiddagen beslöt vi att åka iväg till en strand för att bada eftersom det såg ut som och luktade som om vattnet egentligen var fiskspad. På kvällen bjöd Torsten och Margareta på middag inne i stan efter att ha gått omkring i ca en timme och noga valt ställe.

25 april Nya vikar
På förmiddagen satte vi kurs på en ny vik att stanna i eftersom marinan vi legat i innan inte hade något speciellt att erbjuda utöver 220 volt som vi ändå inte hade en kontakt till. Vi kom fram efter att varit tvungna att köra hela vägen strax innan solen gick ner. På kvällen besökte vi hotellet och tog en välbehövlig dusch.

26 april Populära vikar
På morgonen upptäckte vi tre andra svenska båtar och fick ytterligare bevis på att världen är liten. Den är så liten att till och med två klasskamrater från Lysekil kan träffas på andra sidan jorden. Dagen veks åt att pyssla om båten. På kvällen kom de båda andra två svenskarna över för att berätta historier och visa var som var bra att ligga och var man skulle undvika. Lysekilarna var upptagna med sina chartergäster som var där sista kvällen. Deras fina båt hette tidigare Tibnor och användes i Kryssarklubbens seglarskola som skolskepp och är troligtvis utmärkt för charter.

27 april Båtar som sjunker
Även denna dag pysslade vi om båten men på kvällen gick vi på bio och såg på "Titanic". På vägen dit träffade vi Antonio igen och vi bjöd på kaffe. Antionio är en rolig prick som blivit djup troende på senare tid. Han berättade en massa roliga historier men sade samtidigt att hans repertoar var begränsad nu efter hans nya andliga inriktning. Filmen kostade 12 kronor och kan rekommenderas, iallafall till det priset.

28 april Shopping
På förmiddagen storhandlade vi. Vi fann en bra affär men besvärades efter ett tag ordentligt av ett gäng ungar i 6-14:års åldern som sprang runt benen så att man nästan snubblade. Hemskt vänliga och gjorde allt för att hjälpa till men till slut alltså besvärande. På eftermiddagen åkte Johan och Urban iväg tillsammans med Margareta för att rida med Fredrik och jag fortsatte att pyssla om båten.

------------------------------

Vi är nu nere i ryktenas land - Venezuela. Rövarhistorier har vi hört och aktar oss passivt men annars är det mesta bara positivt. Människorna är hemskt vänliga (och kvinnorna otroligt vackra). Klimatet är lite behagligare dvs lite mindre stekhett och vattnet "bara" 26 grader men det kan man ju leva med. Vi skall nu vidare till Los Roqes vilket tydligen är som 10 Tobago Keys staplade på varandra. Där planerar vi att vara i ca en vecka för att sedan gå vidare ner till kusten för att ta upp båten och måla om den undertill. Därefter flyger Urban hem och tar förmodligen med sig nästa resebrev.

Hola bandola,
Kalle och besättningen på Attuttalör.