Del 6 - Venezuela

Attuttalör seglar runt i Venezuela och ABC-öarna.

29 april - 1 maj
Under denna tid förberedde vi oss inför vår avfärd till Los Roques samt umgicks mycket med besättningen på Tryggvason d.v.s. Kapten (Varg-Larsen) Tomas, fru Lillan, men kanske lite mer med Stina, Ville och Robert. Robert, en klasskamrat till Ville, hade mönstrat på för att hjälpa familjen Klemming att segla hem båten.

Våra ursprungliga planer att sticka direkt till Los Roqes ändrades eftersom Klemmings talade sig mycket varma för Blanquilla. Blanquilla är i princip en helt öde ö som ändå låg på vägen till Los Roqes. Eftersom vi inte skulle kunna bunkra mat och vatten på ca två veckor gjorde vi en sista runda till ett stort varuhuskomplex där det mesta gick att köpa. Alldeles utanför detta komplex låg dels en fruktmarknad och dels en marknad där kläder såldes.

Det var mycket svårt att hitta kläder som inte var piratkopior. Ville man öva sig på att pruta vad detta en utmärkt plats eftersom man förväntades pruta på allt. Innan vi lämnade ringde vi hem från Vemaska (båttillbehörs butik) där dom vänligt nog släppte in oss fast det egentligen var stängt. På Vemaska jobbar det en urtyp för en Amerikan. Han stämde in på alla förutfattade meningar man kan ha om Amerikaner. Det visade sig att han tjänstgjort i "Nam" som helikopterpilot. Han berättade att när han flög och hämtade soldater i "Hot Zones" var det nödvändigt att ha med sig ett avsågat hagelgevär för att hindra alla utom tio människor att hoppa ombord.

Jag frågade om det var så hemskt som man ser på filmer där det skjuts överallt och folk blir skjutna i ryggen när dom springer till helikoptern osv. Visst var det så. Jag kommenterade det med att det måste ha varit fruktansvärt och fick svaret på bredaste Amerikanska: "Hell - No. What a rush - I´ve been bored ever since". Jag associerade för mig själv till Brasses gamla boxarsketch där han hävdar att han inte tagit skada.

2 maj Första försöket
Vi var nu redo att sticka till Blanquilla och kom iväg på eftermiddagen för att segla under natten och att inte komma fram för tidigt när det fortfarande var mörkt. Det blåste ingenting så vi fick köra motor. Helt plötsligt indikerade en lampa generatorfel vilket är och framförallt blev ganska besvärligt.

För er som liksom jag inte är helt insatta i elektricitetens mystiska värld kan sägas att om den där lampan lyser betyder det att batterierna inte laddas. Detta är irriterande i sig men det är tyvärr även så att generatorn kan bränna om man kör motorn ändå. Vi bestämde oss för att vända eftersom vi bedömde det som mer troligt att kunna fixa problemet på Margarita än på öde Blanquilla och Los Roqes.

Det blåste som jag nämnde inget och strömmen förde oss sakta åt fel håll. Lösningen blev att koppla bort remmen som driver generatorn och efter det kunde vi köra tillbaka. Vi ankrade upp bredvid Tryggvason eftersom Thomas lagat sin generator ganska nyligen och kanske skulle kunna hjälpa oss.

3 maj Fältet
På morgonen åkte besättningen på Tryggvason utan Kapten till fruktmarknaden. Thomas lovade att försöka hjälpa oss och jag som troligtvis inte skulle kunna hjälpa till så mycket åkte med och köpte frukt. När jag flera timmar senare kom tillbaka hade inget fel hittats mer än att regulatorn förmodligen var sönder.

Fredrik och Johan åkte därför senare till en granne som sagt sig försörja sig på att fixa elgrejer och hade med sig generatorn. Han var mycket hjälpsam och kunde konstatera att det var fel på regulatorn. När vi senare åkte dit med en vinare som vi ville ge bort som tack för hjälpen visade det sig att han var nykter alkoholist och inte tog ombord alkohol över huvud taget. Johan och Urban satte igång att på olika sätt tjuvkoppla bort regulatorn.

Två mycket viktiga detaljer var 61:an och "fältet". 61:an och fältet är två skruvar på generatorn men vad "fältet" är, som dessutom behöver ström, är fortfarande en gåta. Sent på natten var det färdigkopplat men generatorn blev direkt mycket varm eftersom batteriet nästan var tomt (vilket är självklart för den som trängt igenom elens mysterier). Vi behövde en ny regulator.

4 maj Andra försöket
Tidigt på morgonen åkte vi på vinst och förlust till andra sidan stan för att köpa en ny regulator. Nästan allt var stängt eftersom det var en "röd dag" eftersom den store "Bolivar" kommit och gjort Margarita självständigt denna dag fast för en massa år sedan. Butiken som var öppen visade prov på äkta Venezueliansk omständlighet.

Först sade dom att dom inte hade en regulator som passade oss. När vi pekade på en som låg under disken som borde passa gav kassamannen regulatorn till en annan gubbe som inte heller kunde avgöra frågan som i sin tur gick till ytterligare en gubbe, med oss i hälarna, som sade att den skulle passa. Gubbe nummer tre gav regulatorn till gubbe nummer två som gav tillbaka den till mannen i kassan som sade att den passade Bra som tusan.

Vi åkte tillbaka till båten och regulatorn monterades in och vi gav oss iväg.

5 maj Önos och Volvo - en kommande företagsfusion?
Eftersom vi stuckit på morgonen den 4:e kom vi fram vid halvtre tiden på natten. När vi skulle köra motor den sista biten blev det bränsle stopp. Det visade sig att filtret var så pass igensatt att inget bränsle kunde komma igenom. När vi skruvade bort filtret gick en glaskopp sönder och vi fick lägga ankare under segel, guidade per VHF av Thomas som alltid är vaken.

På morgonen satte filter reparationen igång. Glasburken hade gått sönder i för många delar så den gick inte att laga. Lösningen blev att ta en gammal marmelad burk vars mått passade precis på filtret. Sedan var det bara att tillverka en fixering och så löste sig även den saken. På kvällen blev det grillkalas på stranden.

6 maj - 7 maj Gött, göttigött gött
Under dessa dagar gottade vi oss seriöst. Vattnet var fantastiskt, stranden var fantastisk och vi hade mycket roligt och bra tillsammans med "Tryggvason". Bland annat var det ganska rolig snorkling. Vi hittade bland annat tunnlar och luftfickor under vattnet. Ganska spännande faktiskt.

8 maj Los Roques
Vid soluppgången lämnade Tryggvasson med destination Virgin Island och vi med Los Roques i siktet. Seglingen dit var odramatisk och vi kom fram på morgonen dagen efter.. Hela Los Roques är en nationalpark och består bara av korallrev. Inga bilar finns och vägarna består av sand. Det är fantastiskt vackert och alla färger i hela skalan finns representerade i naturen. Gott om fisk och fågel.

9 maj Inklarering
På Los Roques måste man till fyra stationer; Kustbevakningen, Parkkontoret, Försvarshögkvarteret och flygplatsen. Det tog i princip hela dagen. Det enda händelserika var att titta in på bypuben eftersom hästspel pågick som bäst. Los Roqes alla män var där och alla lyssnade på freestyle var högljudda och hade feta pengabuntar i händerna. Feta pengabuntar kan man nämligen ha i Venezuela oavsett ekonomisk situation. Vem som vann och vem som förlorade gick naturligtvis lätt att avgöra och nu kan jag en del nya kraftuttryck - tror jag.

10 maj Telefonerande och fest
Hela denna dag ägnades åt att försöka ringa hem. Det fanns ca 6 telefonapparater varav 2 fungerade. Hela ön använde sig av dessa och det var lång kö. Av någon outgrundlig anledning går det inte att ringa collectcall till Sverige men till övriga världen går det bra.

Att ringa på telefonkort är i princip meningslöst dessutom var affärerna stängda. Lösningen blev att ta hjälp av vår gynnare Alex i Tyskland eftersom man kunde ringa collect dit. Nu gällde det att hitta någonstans dit man kunde ringa till. Efter att ha fått två felaktiga nummer lyckades det hela till slut.

Bredvid oss låg en båt med två Danskor på som reste omkring och nu jobbade på båten ifråga. De kände till att det skulle vara en fest inne i stan på kvällen och vi begav oss dit. Festen, som precis tog slut när vi kom fram, hade utspelat sig mitt i byn. Men efterfest blev det och vi lyckades få de flesta att sjunga "hoga schacka" och dansa fram på sandvägen. En ganska rolig upplevelse. Johan upplevde dock inte detta eftersom han gick iväg för att ringa. Telefonen var belägen runt hörnet och när han lämnade oss var vi kanske 40 personer som stod och övade på "Hoga Schaka". Eftersom alla helt plötsligt dansade iväg blev det ganska fort helt tomt på folk. Johan hittade oss inte på hela kvällen/natten och ingen hittade honom. När vi till slut skulle ta dingen tillbaka fann Urban tillslut Johan. En rolig detalj kring detta som förtjänar att berättas är när Urban först trodde sig funnit Johan. Det låg tydligen någon intill gummibåten och sov. Urban smög fram för att överraskningsväcka vad som visade sig vara en helt annan kille. Ganska kul faktiskt.

11 maj
På eftermiddagen gick vi till en ny lagun. På kvällen gav sig Urban och Fredrik sig ut på en fisketur i gummibåten och kom så småningom tillbaka med god middag.

12 maj
På dagen snorklade vi på revet utanför lagunen. Med risk för upprepning och uttråkning kan jag säga att det var - fantastiskt. Framåt eftermiddagen gav vi oss av till en ny vik där vi övernattade.

13 maj
I Västindien blåser det precis så lite att det är väldigt svårt att vindsurfa med ett 5,6 kvadratmeter stort segel. Denna dag blåste det lite mer än vanligt och surfingen gick bra denna dag. På eftermiddagen hyrde Fredrik och Urban en Hobiecat. Katamaranen gick vansinnigt fort och Urban och Fredrik var mycket nöjda när dom kom tillbaka efter bl.a. tre framåtvolter.

Nu har vi har ett mindre korallrev på botten av båten. Detta ogillar man oftast men devisen inget ont utan… gäller som vanligt. Stora stim av små fiskar brukar gilla att vara i vår närhet. Dessa småfiskar lever i ständig fara eftersom fåglar, främst pelikaner, och andra rov fiskar är ute efter dem. Barbaren i en underhålls därför hela tiden, antingen av störtdykande fåglar eller av hoppande rovfiskar. Rovfiskarna kan hoppa otroligt långt och det ser väldigt konstigt ut. (En rovfisks taktik att fånga en liten fisk är, som den uppmärksamme redan listat ut, att anfalla ovanifrån vilket kanske är smart - jag hade i alla fall inte väntat mig detta om jag var en liten fisk).

14 maj
Vi surfade vidare denna dag. På kvällen bakade Fredrik kanelbullar.

15 maj
På morgonen stack vi till ytterligare en vik - Cayo de Agua. Här snorklade vi och såg bland annat en jätte stor sjöstjärna, en stingrocka samt säkert upp emot 500 fiskar som bodde och simmade runt en sten. På kvällen stack vi vidare mot Bonaire.

16 maj
På morgonen kom vi fram till Bonaire och tog in på en marina. Bonaire är en gammal holländsk koloni och allt är välordnat och fint. Staden består av en lång väg som följer kusten. Alla hus är målade i olika färger och de flesta husen har ovanliga detaljer och därför är staden mycket trivsam. Bonaire är framför allt känt för att vara en av världens bästa ställen att dyka på. Detta beror på fantastisk klart vatten samt att man vårdat naturen väl. På kvällen gick vi ut tillsammans med två nyfunna holländska vänner; Charlie som hälsar på sina föräldrar samt Jan som är leveransseglare.

17 maj
Denna dag tog vi det lugnt - riktigt lugnt.

18 maj
På förmiddagen lämnade vi marinan för att lägga vid en boj utanför. Denna dag hade vi vikt åt dykning. Dykförhållandena var inte, enligt dykledaren, de absolut bästa eftersom det var lite molnigt. För oss var det dock en fantastisk upplevelse. Att rättvist beskriva allt det vi såg blir mycket svårt. Under vattnet, som är superklart, fanns en undervattensskog av olika koraller. Korallerna var mycket varierande och landskapet omväxlande och brokigt men framförallt färgrikt.

Fiskar sam orädda omkring och smälte in i omgivningen. I och för sig hade vilket färgstarkt som helst smält in i omgivningen men vissa fiskar liknade verkligen korallreven och kunde t.o.m. skifta färg som kameleonter. Det fanns alla sorters djur och en del var riktigt fräcka. En favorit var boxaren som var ett tanigt litet djur som påminde om en spindel med två avlånga klena klor. Dom tog dock död på humrar som var upp till tio gånger större eftersom dom satte sig på ryggen på humrarna och boxade hål på humrarnas skal. Jag blev även visad ett encelligt djur om kunde bli stor som en knytnäve. Den jag såg var dock inte större än en sådan där stor grön marmeladboll (som man får ont i huvudet av bara man tittar på).

På kvällen begav vi oss till en restaurang som varje måndag vänligt nog upplät sin grill, bord och stolar till långfärdsseglare. Dessutom såldes vin och öl till kraftigt reducerade priser. Upplägget var sådant att man tog med sig det man ville grilla själv och sedan tog med sig ytterligare något som man bjöd alla andra på. Mycket trevligt.

På kvällen träffade vi förutom Charles, som vi träffat en del under de senaste dagarna, även Bon från Sydafrika. Hon jobbade på en stor, stor och mycket fin motorbåt. Bon var en imponerande ung kvinna och hade varit med om en hel del. Utöver att hon bara hade sin doktorsavhandling kvar på Oxford hade hon kappseglat Whitbreadliknande båtar mellan Sydafrika och Brasilien som ensam tjej ombord, bott i Florida under några år och gått på samma kalas som bland annat Sean Connery och tyckte att Dennis Conner (super seglar stjärna med mycket dåligt rykte) förtjänade sitt rykte.

Hon bjöd iallafall ombord oss på båten hon jobbade på. Där bjöds vi bland annat på Black Label och Havanna cigarrer och kunde beställa in drinkar efter tycke. Båten var som sagt mycket stor och fin och hade bland annat jaccuzzi. Efter en stund i båten gav sig de andra in till staden medan jag stack tillbaka till båten eftersom jag inte mått speciellt bra under dagen.

19 maj
På natten bröt min privata lilla maginfluensa ut. Den och febern skulle förfölja mig under en dryg vecka. På morgonen gav sig de andra in för att storhandla inför resan till Puerto La Cruz. På kvällen gav sig de andra gossarna för att kolla in en grotta. Denna var av i Huckleberryfinn stuk och tydligen mycket imponerande. Annars var Coast Guard nojan större än vanligt. Denna noja har förföljt oss från och med det att vi angjorde Bonaire tills dess vi lämnade senare denna kväll och grundas i dåligt samvete.

För er som vill veta hur inklareringsprocedurer går till kan sägas följande: I Venezuela klarerar man in internationellt och nationellt. När man väl klarerat in Internationellt (vilket vi gjorde i Margarita och är en ganska omfattande procedur) är det "bara" att klarera in nationellt. Venezuelas vatten är sedan indelat i olika distrikt där man alltså klarerar in nationellt. Margarita är en zon och Los Roques en annan. När man sedan vill segla till Bonaire måste man egentligen klarera ut internationellt från Venezuela.

Men detta är inte möjligt att göra från Los Roques utan då måste man bege sig in till fastlandet vilket är en jätteomväg i distans samt att vinden och strömmen är som gjord att segla till Bonaire direkt. Det ville vi alltså inte och omvägen passade inte in i vårt tidsschema. Dessutom måste man sedan, efter man varit i det andra landet på nytt klarera in internationellt i Venezuela, vilket man alltså måste göra vid fastlandet vilket återigen är en omväg i seglad "höjd" som är åtråvärd på vägen österut eftersom man har vind, våg och ström emot sig. När man sedan kommer till Bonaire måste man egentligen klarera in som vanligt.

Men för att klarera in i ett nytt land måste klarera ut ur det gamla varpå man får papper på att det är OK att lämna landet. Alltså kunde vi inte klarera in i Bonaire utan att riskera att omedelbart bli bortkörda från landet.

Vi valde därför att chansa på att inte bli kontrollerade eftersom vi hört att Bonairarna kände till långseglares dilemma och inte var så nogräknade. Nåväl, noja hade vi och varje båt var en kustbevakningsbåt. På mörka kvällen lämnade vi Bonaire för AVS-öarna (Venezuela).

20 maj
Efter mycket stamp kom vi fram på sena kvällen till en an AVS-öarna. Distansen var inte särskilt lång men vi gjorde inte mer är två knop i snitt under hela dygnet. När vi skulle ankra gick vi för andra gången på denna resa på grund. Här nere finns ett uttryck som heter "Eye-ball navigation". I pilotsarna står det att man skall göra detta sista biten in viken men eftersom det var mörkt gick vi alltså på grund. Däremot stötte vi inte på med kölen först, vilket är brukligt, utan strax under vattenlinjen. Det var jätte koraller som såg ut som älghorn och sträckte sig ut i sidled. Vi gick sålunda på grund fastän ekolodet sekunden innan visat 13 meter djupt. Grundstötningen var inte så hård utan mer överraskande.

21 maj
På eftermiddagen fortsatte resan mot Los Roques i två knop och efter ytterligare ett dygn kom vi fram till Los Roques (det tog oss alltså ca ett halvt dygn från Los Roques till Bonaire medan det tog två dygn effektiv körning men motor tillbaka)

22 maj
På eftermiddagen lämnade vi Los Roques efter att ha klarerat ut och satte kurs på Puerto La Cruz. Till en början gick allt bra och vi sträckte men framåt natten kantrade vinden mot oss och vädret blev lite sämre.

23 maj
Vädret växlade och tillslut dog vinden ut och motorn gick igång igen. Vi fick dock se ett gäng Pilotvalar på håll och senare några delfiner.

24 maj
Vi kom fram tidigt på morgonen till Puerto La Cruz och ägnande förmiddagen att sova igen lite. På eftermiddagen tog vi dingen in till staden för att lösa lite resande till och från olika flygplatser. På kvällen var det massa folk ute och det var god stämning på staden och mycket att titta på. Bland annat släppte de rika Venezuelarna ut sina barn i elbilar på ett torg. Många roliga krockar såg vi. Kanske berodde det på att ungarna var mellan 3-5 år. När vi lite senare gick tillbaka till vår dinge var det förmodligen någon som försökt att stjäla den av döma av att förtöjningstampen var losstagen och gas reglaget var borta. Mycket irriterande.

25 maj
På morgonen gav vi oss i väg från ankarplatsen till marinorna för att kolla var vi skall ta upp båten. Marinorna ligger inne i en kanal. Vid sidan av kanalen låg mycket vackra hus. Vackra dels eftersom alla hus var olika varandra och dels därför de låg så fint vid kanalkanten med kanaler istället för vägar och små broar här och var. Vi fann tillslut en marina där vi nu kommer att stanna en vecka och ta upp båten på land för att fixa botten.

Idag är Urbans sista dag ombord eftersom han skall åka hem. Vi skall den kommande veckan ta upp båten på varv för att göra i ordning båten undertill. Efter detta far även jag tillbaka till Sverige eftersom jag blivit erbjuden jobb av min gamla arbetsgivare.

---------------------------

Detta är således det sista brevet författat av mig och jag hoppas att Johan och Fredrik skickar hem nya brev allteftersom. Dom har i alla fall möjligheten. Trippmätaren står nu på 7313 nautiska mil och det är så långt som jag seglat och någonsin varit hemifrån Göteborg. Det har varit en fantastisk upplevelse; all natur, all kultur, alla nya människor jag träffat, alla nya länder jag sett, alla nya situationer jag hamnat i och sist men inte minst upplevelsen att vi genomfört detta projekt att först bygga vår båt och sedan segla iväg.

En dröm har gått i uppfyllelse. En dröm som föddes för så länge sedan att jag inte vet när den startade (i och för sig inte längre än max 25 år). Under tiden vi byggde båten kändes det tidvis som ett helt omöjligt projekt att genomföra. All tid och alla pengar ägnades åt båten och man kände ständig av pressen av dessa två faktorer och den var tidvis riktigt hård. Ibland gick det oss emot, men i det långa loppet gick det alltså bra.

Mycket fick försakas och släkt och vänner blev dem som försakades mest. Till slut kom vi i alla fall iväg och det är inget som jag någonsin kommer att ångra. Många finns att tacka för att jag tillslut kom iväg.

Min arbetsgivare var tillmötesgående och flexibel, företag som hjälpt oss, vänner och bekanta som på olika sett hjälpt till med båt bygget, Alex som skänkte mig denna dator för att kunna skriva dessa brev, men min största sponsor är dock den samme som förbjudit mig att göra denna resa: min mor.

Med mig hem till Sverige kommer jag alltså ha med mig en massa minnen. Minnen är av olika art. Från den "hårda tiden" i början med minusgrader och hårt väder till "glass tiden" från Kanarieöarna och framåt. För det är verkligen glassigt här. Vädret är likadant hela tiden, vinden kommer från samma håll, vattnet är mellan 25-30 grader varmt osv.

På natten står man i T-shirt och shorts och styr utan att frysa det minsta. Som jag tidigare berättat hade vi hoppats på att komma till Galapagosöarna men dit kom vi alltså inte. Men dit kanske man kan komma någon annan gång. Här i Västindien och Venezuela finns mycket kvar att uppleva.

Här skulle man utan att på något sätt bli uttråkad kunna stanna i flera år och bara upptäcka. Med mig till Sverige tar jag även med mig några rullar oframkallad diafilm. Om dom blir bra kanske det finns intresse från er, i form av mindre grupper, som följt oss via breven att se dem. K

ontakta i så fall mig per mail på kalle@nautimail.com eller på adressen Pärt Antons gata 63, 426 79 V. Frölunda (tel. 031-291035). Slutligen vill jag säga att denna resan ångrar man inte - och den är inte oöverkomligt svår att genomföra - om det nu kan vara till hjälp för er som tvekar.

Attuttalör!